Aftonbladet – 3 maj 1844, sida 2

nAtt jag icke dermed — tillägger författaren — skall skörda bifall hos uppenbart otrogne, medeifver jag gerna, ty för dem skall den tro, jag här omtalar, vara en förargelse; lika litet räknar jag på öfverspända mystikers godkännande, emedan den sansade tonen i min skrift naturligtvis icke harmonierar med den, som de pläga uppstämma öfver religiösa ämnen, och emedan jag tillbörligen värderar förnuftet, som de förkasta.n Afhandlingens första kapitel innehåller allmänna betraktelser öfver döden och tröstegrunder emot densamma. Författaren anmärker dervid med rätta, att de visaste och bästa bland forntidens bildade folk betraktade döden med ett lugn och en fattning, som skulle komma mången bekännare af den kristna religionen att blygas,; men då han tillägger att denna sednare religion likväl föreställer oss döden, icke allenast i det mest sanna, utan i det mildaste Jjus,, borde ban hafva på samma gång erinrat om hurusom så många kristendomens lärare sjelfve i alla tider beklagligtvis gjort allt sitt till för att genom ett fasaväckande utmålande af belvetet, yttersta domen, m. m. radikalt motarbeta just denna den ursprungliga kristendomens milda, lära om döden och lifvet efter detta. Det andra kapitlet afhandlar dödens väsende och välgerningar. Lifvet är partiskt! — utropar författaren — den ena öfverbopar det med alla lyckans gåfvor, den andra låter det försmäkta i djupaste elände, den ena kläder det i oförtjent ära och värdighet, den andra i oförskyldt förakt och smädelse, den ena helsar det i vaggan som en prins under kanonernas dunder, den andra stämplar det redan före födseln till slaf under andras nycker och godtycke; döden deremot är rättvis, phan bäddar åt hvarje stoftets son på kyrkogården, och der äro alla lika, alla stoft och aska, den högstsalige fursten icke mera värd är den rätt och slätt aflidne dagsverkarenn! Fjerde kapitlet talar om ett fortfarande lif efter döden på jorden: i hvad man här gjort och verkat; och det femte om fortvarandet i ett tillkommande lif och tillvaron af en i och för sig sjelf bestående själn, såsom vilkor för detsamma. Författaren vidrör här äfven de för tänkaren så högst betydelsefulla vinkar om existensen utom den rena materien, som erbjudes oss i sömnens, somnambulismens, den animala magnetismens och clair-voyancens fenomener. I det sjette kapitlet har författaren lemnat en resumeå af de olika mer och mindre filosofiska bevis för själens odödligbet, hvilka sedan äldre tider blifvit framlagda, och i de sjunde och åttonde talar han om återseendet i det andra lifvet och om )huru vi skola blifva förtrogna med tanken på döden, Efter afhandlingen följa några för ämnet passande poetiska småstycken, lånade från olika skalder. Det hela vittnar om en from, men upplyst anda, och innehåller ett rikt förråd af ädla sanningar och vackra reflexioner, uttalade i ett lifligt och varmt språk. Författaren skall säkerlisen sålunda ej heller här gå miste om sin anspråkslösa förväntan att blifva läst af dem, som med ett .sansadt förstånd förena ett sundt, på det eviga rigfdt hjerta och gerna öppna det för en religiös uppbyggelse.n