Aftonbladet – 3 maj 1844, sida 2

(Ensändt.) NÅGRA ORD OM UPSALA ERKESTIFTS PRESTMÖTE 1343. Då handlingarne för ofvannämnde möte nu äro från trycket utkomna, och man sålunda haft tillfälle att närmare begrunda de beslut, som i dem äro offentliggjorda, så torde ej vara ur vägen att skärskåda desamma i en enda punkt, heldst då de — in totum et tantum — vunnit ett odeladt bifall i Frey, och mången torde vara frestad att deri förena sig Denna enda punkt handlar om en mycket simpel sak — adjunktlönerna, och frågans skärskådande utgår från en mycket simpel man — en adjunkt. Båda två äro dock icke så simpla, skall pi tro. Ty hvad är en adjunkt för en menniska? En adjunkt är en yngre prestman, antagen till medhjelpare åt en äldre. Adjunkten skall förrätta hvarannan predikan och oftare, när pastor är krasslig — får doek sjelf aldrig tala om, än mindre göra pastor omak för en dylik opasslighet — har den äran att lunka i alla sockenbud, i alla möjliga väder — döper de flesta barn — viger alla, som ej äro litet för mer, samt begrafver nästan alla, som ej äro ko-lik. Honom tillhöra dessutom, med ett ord, alla embetsgöromål, af hvilka pastor kan finna sig generad. Hvar och en inser sålunda, att hans göromål ingalunda äro få och begvämliga. För allt detta besvär skall han naturligtvis lönas — ty man lönar äfven drängar — och adjunktens lön är i erkestiftet bestämd till ej mindre än 400 rdr rgs(!!) Så högt blef den uppdrifven på sista prestmötet, eller, rättare sagdt: så lågt blef den der neddragen. Det var pemligen förr en nästan ailmän praxis, att det minsta man kunde sticka åt en adjunkt, som måste slita så mycket för pastors bästa, var 400 rdr bko, och man kunde ej gerna, utan att rodna, bjuda embetsbrodren mindre. Nu eger deremot. hvarje pastor, bland det i allmänhet icke klent lönta erkestiftets presterskap, rättighet att afspisa sin adjunkt med 400 rdr rgs — något mindre än han på de flesta ställen måste bestå sin husbonddräng. Hvad tycks? Nu händer t. ex., att en blifvande pastor i Simtuna (1:sta klassens pastorat, ännu ej tillsatt) varder en mycket god ekonom, och, i följe af sina hushållsprinciper, bjuder sin adjunkt ofvannämnde spottstyfver, ehuru han sjelf eger 5 å 6000 rdrs årlig inkomst. Ar detta billigt? Ar detta rättvist? Klaga hos oss, säger domkapitlet, i fall ni finner er befogad dertill. Skall man då börja sin bekantskap med sin pastor med ett klagomål på honom? Hvart taga då alla vackra fraser vägen, som tala så ljufligt och bibliskt om det patriarkaliska förhållande, den broderliga kärlek, som bör råda mellan tvenne män i samma hus och af samma stånd? Sannerligen! Någon sämre, någon förhatligare räddningsplanka kunde ej räckas oss, än denna rättighet att klaga. Allt detta förtryck, allt detta elände hade dock varit hjelpt, om domkapitlet, i hvarje missif åt en adjunkt äfven bestämt hans blifvande lön, beroende så väl på den pastors inkomster, till hvilken han sändes, som ock på de göromåls mångfald, som hos honom kunde förefinnas. ) Så föreslogs ock — åtminstone från ett kontrakt. — — Men det hade blifvit besvärligt för domkapitet; låt vara, men hvad kärare besvär kan man hafva, än det aut arbeta för menniskors väl och bästa? Lönen är, tro vi, för denna möda icke liten. Dock — vi kunde aldrig vänta annat af ett prestmöte, i hvars beredning sutto pastorer, af hvilka kanske ingen enda börjat sin presterliga bana som adjunkt. De flesta hafva klifvit rakt in i sina pastorater, dit vi måste kräla och träla; men om vi en gång hinne dit, skole vi på våra adjurkter hämnas med — frikostiga löner. Man fordrar — och detta med rätta — att vi skole i bildning fullt mäta oss med, om ej öfvergå, den upplysta delen af ståndspersonsklassen;) man fordrar, ) Att lönen dock aldrig fått understiga den ringaste skrifvares — 400 rår bko, behöfver väl knappt erinras.