Aftonbladet – 3 maj 1844, sida 2

UulDAnd TBER TRO BLEV IRI IIL UU. ANT VARG Iav I England och Frankrike t. ex. taga, som bekant är, den lifligaste del i hvarandras andliga verksamhet: parisisk litteratur läses i London och Londons bok-alster läsas i Paris nästan i samma ögonblick som de på begge ställena utkomma: ett ganska stort commercium spirituale äger således bär rum, men ingen faller det likväl in att kalla slikt en union emellan England och Frankrike. Det exempel Hr A. anför om tyskarne, är visserligen ganska vackert, men talar mera emot honom än han sjelf anar; ty hvar och en, som har sig stämningen i Tyskland på de sednaste tiderna något närmar? bekant, vet huru angelägna just tyskarne äro, att om möjligt vinna sin högsta önskans slut!iga mål, nemligen politisk (icke blott litterär) förening sins emeilan. Härom kan man, ibland annat, läsa ett nyligen från Wöärtemberg ankommet, i Aftonbladet reproduceradt bref, hvilket för öfrigt, rörande Tysklands sociala enhet, innehåller tankar, som, efter hvad man ser öfverallt i böcker, brochyrer och tidvinger, till och medd poemer (ehuru alltid med tysk varsamhet och klökhet uttaiadt) finna återsvar i alla tyskars bjertan. Den lyckan för en tysk, han må le:va i hvilken tysk stat som heldst, att kunna få läsa böcker, utgilna 1 hvilken tysk stat som hbeldst, visserligen oskattbar; men detta har äfven kunno under de tider, då Österrike och Preussen, för att ej tala om alla de mindre tyska riken2, fört blodiga krig emot hvarandra, och de tyska folken af sina otaliga dynastier och för desses familjefördelars skull tvungos att sönderslita hvarandra, mörda hvarandra, röfva hvarandra, påtända hvarandras hus och städer, 0. s. v. Ait ett sådant dynastiskt ofog väl numera knappt i Tyskland kan vara att befara, torde väl, såsom Hr A. anmärker, vara sannt. Likväl, då möjligheten härtill alltid qvarstår, och Tyskarne måste vara betänkta på scke blott att såsom förr (och ej längre sedan än under förra seklet) af sina respektive furstar sättas I Rärnock emot hvarandra, utan ock, hvad ännu vigtigare är, sammanhållas till en fast och oskiljaktig politisk enhet, för att kunna göra face emot en från östern möjligen kommande gigantisk invasion (Panslavismen); så är det tydligt nog, att den litterära unionen, huru andeligt förträfflig den än må vara, icke gör tillfyllest. Ett allmänt politiskt föreningsband ingår derföre på det lifligaste i Tyskarnes intresse, och mången ser i sjelfva den preussiska tullföreniogen början — l:kasom första grundlinierra — till en sådan. Det vissa är också; att när Tyskarne tåla om den skandinaviska ideen, das Skandinaventhump 0. s. v., så hafva de härmed afseende på en i den skandinaviska Norden möjligen uppkommande politisk motmakt, till hjelp till och med för sjelfva Tyskarne emot Pansla vismens kringgripningsbegär. Detta allt må vara fullkomligt saunt, så är det derföre icke mindre visst, att sjelfva den så mycket omtalade Studentfärden icke för sin del har, eller kan hafva, ett politiskt syfte. Den måste till sjelfva sin natur vara högst oskyldig. Den utmärker ungdomens vackra och älskvärda enthusiasm för den stora tanken, som genomgår de ömsesidiga folken. I denna mening kunna studenterne otvifvelaktigt sägas representera sina resp. folk. Att detta kan medverka i ganska betydlig mån till sjelfva folkens innerligare förbrödring är också sannt; men hvar och en brgriper, att härmed följer alldeles ingenting politiskt annorlunda, än — — möjligtvis — vi säga, möjligtvis — i en framtid, lör hvilken Försynen kan hafva sådant beslutit. Genom enskilda underrättelser från Upsala hafva vi förnummit både å ena sidan den ganska begripliga ovilja, som Professor Atterboms skrift väckt inom professors-lägret, som å denl. andra den högljudda sympathi, hvarmed talrika studentkorpser gifvit sina bjertans tankar luft, till och med i sånger, och hemburit Professor Atterbom den gärd af bifall, som alltid är oskrymtad — ungdomens. Ryktet vill till och med veta, att förargelsen på den förra sidan gått ända derhän, att hafva stämplat Hr A:s skrift såsom ett affall ifrån ultraismen i Geijers bekanta stil. Huru härmed kan förhålla sig, få wvi väl se. Skulle verkligen något sådant hos Hr A. vara å bane, önska vi blott, att inga serskilda små affall ifrån affallet — äfven i nyssnämnda stil — måtte medfölja. Rörelsen inom akademien berättas vara stor. Det glunkas, att den för en tid sedan utspridda uppgiften om en viss hög önskan rörande studentfärdens inställande skall hafva blifvit upptäckt såsom ingenting annat, hvarken mer eller mindre, än en åtgärd, ursprungen från det ryktbara sällskapet för nyttiga lögners utspridandep. Denna upptäckt, som stärkts genom Friherre v. Kremers till Aftonbladet insända förklaring af d. 43 sistl. April, skall naturligtvis hafva väckt en otrolig sensation hos studenterna; och många af dem, som, för att gå den förmodade höga önskan till mötes, så beredvilligt utströko sina namn från resenärlistorna, lära nu vara rätt obelåtna. Så mycket gladare äro de öfriga. Under så beskaffade omständigheter skulle det verkligen icke förundra oss, i händelse vi någon vacker dag skullelj komma att få läsa första raden uti Hr Atterboms skrift: vAtt ett sådant uttåg icke under innevarande år kommer att ske, är nu afgjordt; på det viset verterad, att endast det lilla ordet icke blifvit borttaget. Döden, eller den sista stunden al C. Th. B. Saal, pastor i OberWeimar. Ofversättning. Gö