Aftonbladet – 29 april 1844, sida 2

indragna hakan, den tillbakalutande pannan och det lilla runda, ehuru af krusiga svällande lockar betäckta hufvud, gåfvo honom en påfallande likhet med en örn, af hvilken fogel han också tycktes hafva lånat de blixtrande blickarne ur sina bruna ögon. Han var född i ett landskap, hvars invånare äro bekanta för sin talegåfva. Också var det såsom vältalare i sina proklamationer till soldaterna, som han isynnerhet ådrog sig första uppmärksamheten. Det låg nå got theatraliskt i hans uppträdande, och han täflade med Napoleon att i ord och åtbörder göra effekt. Han hade till och med företrädet genom sin mera imponerande kroppsbildning. Hans taktik låg ofta uti att öfverraska med oväntade vändningar och kraftfullt Jjudande ord. I allmänhet hade han svårt att fatta ett beslut, isynnerhet cå han icke befann sig på slagfältet. Den frimodiga kraft, som han stundom visade mot Napoleon, förefaller i sjelfva verket såsom ett bemödande att endast dölja en inre obeslutsamhet. Det var denna brist på beslutets och handlingens enhet hos Bernadotte, som lemnade konsulatet i Napoleons händer, och som röjer sig i de mänga försöken att rycka sig undan Napoleons öfverlägsna och kanske tryckarde makt. Det var icke för ett klart insedt mål, efter klara och bestämda grundsatser, som Carl Johan verkade. Han ville gerna uppskjuta afgörandet till sista stunden och förbehöll sig oftast att få handla efter omständigheterna, så, som de föllo sig. Derföre var det svårt att på förhand räkna på utgången af en sak, fom han skulle afgöra. Fältherren stack ofta fram hos honom och han var böjd att afgöra med en blott befallning, ärenden. till hvilka han icke fullt förmådde utreda skälen. Hans persönliga mod var stort, men folkmassor, utan den militäriska ordning, som gör att de kunna kommenderas, misstänkte han. Han omgafs, såsom regent, af ett sällsamt system af oreda. De inre förhällanderna inom administrationen, landets egenheter voro för honom främmande, liksom dess språk. Något mera förbistradt och underligt, än de af fransyska och svenska ord sammansatta promemorior, genom hvilka han sattes i tillfälle att deltaga i de inre regeringsåtgärderne, kan man kneppest se. Det var derför naturligt att han på förhand vidtala des om de Beslut, som voro att taga, och dervid gjorde afseende på sjelfva de personer, som framställde ärenderna för honom. Man kan utan orättvisa säga, att hars politik blef allt mera personlig, ju äldre han blef. Han hade ett godt bjerta, och att misskänna hans välgörenhet, hans humanitet och det personliga behag, bvarmed han förstod att tillvinna sig menniskors kärlek, vore den största orättvisa. Hans lynne var i allmänhet gladt, och äfven i bekymrande förhållanden visste han att bibehålla värdighet och ofta en finhet, som förtjente en verklig beundran. Man känner om honom inga drag af hat och oförsonlighet, ehuru inflytelserika personer någor gång lyckades föra honom bakom ljuset och missleda honom, så att en och annan åtgärd fick utseende af orättvisa och förföljelse. Då han upptäckte att han blifvit förledd till misstag, uppbrusade det sydländska blodet, men han behöll icke länge sin vrede. Han var mild och älskvärd mot det vackra könet, och hans vänskap var fast och: varm. Historien, som gör rättvisa åt personerna, skall förvara minnet af de många hjertats och snillets egenskaper, som utmärkte den bortgångne Konungen, men det är också hon, som först oväldigt skall bedömma honom såsom regent. Hans ställning säsom sådan var visserligen icke den lättaste och gör månget misstag förlåtligt. Man måste besinna att han var en krigets och republikens son, att han derföre egentligen sjelf i baiojerna och i jakobinerklubbarna måst göra sin egen uppfostran. Han satt på en thron, dit endast beundran för hans fältherrerykte hade kallat honom, bland ett folk, som han isynnerhet i början förbländade-med både ärans och rikedomens glans, så att man af hänförelse för hans person glömde betydelsen af hans kall, såsom ett sträft, fattigt men kratigt folks regent. Man hade, vid hans aukomst, målat landets och: folkets ställning så: förtviflad, att han måste sjelf tro sig uppträda såsom dess räddare. Och såsom sådan helsades han. Men han blef också, genom den höga ståndpunkt han sålunda genast intog, mera upphöjd och afskiljd från folket, än som var förenligt med behofvet af långvarigare och närmare umgänge mel!an folk. och konung. Han kunde icke sjelf tala med och inhemta närmare kännedom om sina undersåter och deras behof. Derföre blef han alltid ett mera främmande föremål för mångas beundran, mångas tillgifvenhet och allmän aktning. Man hyllade bonom såsom en stor men otillgänglig gudamakt. Han var både beundrad och älskad. Men det slags kärlek, som hvilar på närmare bekantskep, på förtroende till en Kovungs djupare kännedom om hvarje sak, äfven i sina minsta delar, på det medvetande att Konungen icke blott har ett hjerta, utan ett öra för sina undersåters behof, kunde naturligtvis icke falla på hans lott. Det var en annan kärlek, som blef bans belöning. Han blef hos mången föremål för en känsla, snarlik den, hvarmed katboliken dyrkar sitt helgon, men protestantens lugna, fuilt insedda och på skäk grundade tillgifvenbet, kunde icke egnas honom af dem, för hvilka han var ett väsende, insvept i hemlighetsfulla minnen från revolutionernas land, omgifvet af Majestätats prakt och talande ett främmande språk. Hans regeringstid: är emellertid. en ganska I märkvärdig period i Sveriges Lildningshistoria. Under hans spira hafva, af egen djupt inneboende kraft, bildning och välmåga gått framåt. Samhällsskicket har utvecklat sig till ett djupare medvetande af sin betydelse, och de reformer, hvilka af det allmänna tänkesättet påkallas, hafva hunnit genomtänkas och begrundas, så att den kraft, hvarmed de slutligen träda fram för att verkliggöras, har mognat under Carl Johan. I Väl må derföre efterverlden, som bättre inser hvad som var det rätta, vörda den store mannens minne och önska frid åt den åldrige Konungens stoft. lHerrk HOF-KAPELLMÄSTAREN BERWALDS SOÖRGMUSIK VID DEN EUNGLIGA BEGRAFNINGEN. Den olikhet i meningar, som yppats i afseende Tpå Hr Berwalds nämnde komposition, beror utan Itvifvel väsendtligast på de olika synpunkter, hvarlifrån man betraktat tonsättarens uppgift vid detta