Aftonbladet – 27 april 1844, sida 2

AFA NRA På detta sätt hade de beskedliga munkarre förstått att göra sitt penitentiära lefnadssätt ganska drägligt; dock ett bekymmer — ett mäkta svårt sådant, gnagde beständigt på deras beliga hjertan: alla deras bemödanden att gifva sig ett rätt förkrossadt, söndergissladt och botfärdigt utseende, strandade nemligen oundvikligen emot deras rubinröda näsor och väldiga magar. Väl vet man ännu i Bordeaux att berätta om brodern Bernbardin, som Bed otroliga ansträngningar tillegnat sig den vackra konsten att kunna gråta när som helst, men uppriktigheten af hans tårar jäfvades alltid af en karbunkelnäsa, den värsta klostret hade att uppvisa. Man hviskade derföre hemligen allmänt, att de goda fäderne ej tozo det så noga med klostrets reglor, och en och annan ville till och roed veta, att den soi disant bärsaften vore intet annat än den syndiga drufvosaften; men de rättoch god trogne tillbakavisade med ovilja dylika misstankar, och förklarade med mycket förstånd de fromma männens frodisa utseende genom andans makt öfver köttet. Vare sig härmed huru som helst, skyldige eller oskyldige, funno de heliga fäderne en gemensam graf uti den stora syndafloden, som anno 4790 uppslukade allt munkväsende i Frankrike. Efter decna fruktansvärda katastrof, togo de omtänksamma Jacobinerna klostret om bänder och genom deras oförtrutra verksamhet fick det snart ett helt annat utseende; serdeles blef den lilla klosterkyrkan med sina rika ornamenter och bilder ett föremål för deras reformationsnit, ty ingenting lemnades der orördt. Om förnuftets gudinna i egen hög person presiderade vid zarbetet, måste hon med synnerligt välbehag åskådat, burusom de nyss så siyfva och trotsiga helgonbilderna af hennes ifrige tillbedjare tvingades att kasta sig på näsan, ödmjukt i stoitet för henne. Napoleon, till själ och hjerta en durchdrifven Jacobin, anviste den heliga byggnaden till bemvist för en hel hör al svarta negrer. Siutligen inrymdes den åt Barmhertiga systrar,, hvilkas vördnadsbjudan