ler sig med detsamma från sig sjelf och biir sin gen fiende.n Om Fogelberg talade Thorwaldsen bland annat: det är en dejlig man, och ert land har heder af honom. Han vet hvad han vill och kan utföra sin vilja. Han är en af de aldra första konstnärer i Rom. Han omtalade äfven att han könde Qvarnström och tillade: det är en man, som kan bygga på sin framtidp. Då jag slutligen vågade missgilla Thorwaldsens ånga bortovaåro från hemmet, yttrade han dessa bonom värdiga ord: Och dock vill. jag så gerna dö i mitt kära Danmark; men som jag ej känner min dödsstund, så kan jag ej tåligt fördraga det nordiska klimatet, och under Italiens himmel lefver konsten dubbelt lif. Icke får ni dock tro, att jag glömt bort mitt fädernesland; och det gör, lita på mig, ingen hederlig menniska. Aila mina förnämsta konstskatter har jag redan förärat mina kära ländsmän — och jag begär endast en gensåfva — en graf på Seeland, när stunden. kommer. —— — -— Tvenne år efter detta för mig så angenäma besök, midt i helgedomen af den stad, hvars murar vela mer än våra lärdan, skulle jag åter träffa Thorwaldsen i Köpenhamn, och der hos honom göra Steffens personliga bekantskap. Thborwaldsen, ännu en evig yngling till ider och i sin kärlek till allt skönt och godt, hade nyss förut af Danska folket blifvit buren i triumf genom konungastaden; man hade der för honom tillställt en lagerkröning, mägtigare och betydelsefullare än de fordna iRom. Ett af Köpenhamns vackraste slott hade öppnat sin famn för hedersgästen; hela nationen hade subskriberat till et! museum åt hans arbeten och Thorwaldsens blotta namn hade verkat elektriskt. Aldrig tillförpe i Norden hade konstnärslifvet erfarit så mycken vördnad och ära, samt tilliggom — så mycken rättvisa! i Denna hans landsmäns beundran och tillgifven