Aftonbladet – 18 april 1844, sida 2

närklig persons alldeles frivilliga närmande till len nya regenten må kunna i tidernas längd medöra. OM OCH TILL KOMMINISTRARNE. (Insändt.) k 2 Till Redaktionen af Aftonbladet! Undertecknad, som härmedelst får aflägga skyllig tacksägelse för Redaktionens beredvillighet, att lemna plats åt artikeln Nota Benel! rörande komministrarnes representationsrätt, vågar ock anhålla, att Red. lika gunstbenäget täcktes, för den goda sakens skull, lemna plats åt följande: Ännu en gång: Nota Bene! Då undertecknad firade d. 50 sistl. Nov. med redskrifvande af det Nota Bene, som lästes i Af.onbladet för d. 8 derpåföljande Decetober, boppades han visserligen, att rörelse skulle uppstå i ägret, men ett så stort larm förmodade han icke. Från åtskilliga stift hafva sedan dess flera artiklar ramträdt i dagen, alla varierande samma thema, men på ett sätt, som ingalunda är förenligt med undertecknads åsigt. Så blind är han visserligen cke, att han ej skulle insett och inse, eller så skuggrädd att han ej skulle våga erkänna sanninsen i dessa artiklar; men ändå kan han icke i llo gilla dem. De gå, så har han tyckt, för långt polemik mot ställningar och förhållanden, som innu äro lagenliga, och kanske komma ännu länge tt så förblifva Med ett par ord insinuerades väl ock något dylikt i undertecknads Nota Bene, men detta troddes just då vara på sin plats såsom ett biskäl till den lilla vinken. En hvar kunde deraf göra sig ett chria, så långt, bredt och vidtomfattande han behagade, men det hade kanske bordt stanna inom hus, eller på sin höjd kommuniceras med de PVälärevördige och nu mera Hedervärde inom hvars och ens eget stift, för så vida det gick utom gränserna för ändamålets vinnande, eget representantval. För publiken-tror man mycket blifvit framlagdt för tidigt; ty ett gammalt ordspråk lär oss ju att för mycket och för litet skadar allt. Vi böre begagna vår grundlagsenliga rätt, derom äro vi alla ense, dertill böre vi uppmana hvarandra — se derför närvarande hufvudmålet. Våra ombud få vi sedan instruera om hvad de böra yrka till sina kommittenters bästa. Det är sagdt: mycket har blifvit framlagdt för tidigt, detta torde fordra bevis. Sc här ett par ord. Hufvudfrågan vid nästa riksmöte, så tror undertecknad, är och blifver representationsreformens genomdrifvande. Dessförutan finnes, för oss bondkaplaner, ingen salva i Gilead. Eller ho är ibland oss så stor optimist, att han tror våra rättmätiga klagomål. vinna behörigt afseende så länge det beklagliga fyrkammarsystemets anarki fortfar? Det är väl bra, att icke se, och dock tro, men tages detta i annan mening än Mästaren dermed åsyftade, får man hålia till godo, att. se vissa fem prolongera vissa respirationsverktyg. Et exempel bland tusen. Få äro de prester, herrar pastorer icke undantagandes, som icke nödgas erkänna det -odiösa i likstolen, hvilken på vissa håll, åtminstone i mannammne, utprejats ända till skamlöshet. Tviflar någon härpå, så hänvisas till de döda. Salig Argus för d. 25 Juli 1832 innehåller en förfrågen i detta hänseende af en. bonde O. P. Q;, då nära granne med undertecknad. Ar man ena Thomas efter läsningen deraf; så förtjenar man medömkan. Nå väll Fråga uppstod vid någon föregående riksdag, bvilken, minnes man ej, att bortdrifva detta otäcka qväfve, det ohelsosammaste som finns in privilegiis. Det dunstade bort? pytt ock! Det hör ju till — jura stole? Hvarifrån motståndet kom behöfver knappt påpekas. Så har det gått och så går det, så länge man kommer i konflikt med — privilegierna. Nej, bröder! Tupparna gala, gässen kackla, — skole vi då bjuda till att neka bien surra? Surra de oss alltför nära, nå väl — låtom oss då hjelpa till att irritera dem ännu mer — huru det går med biet, segan det förlorat gadden, vete vi något hvar. Nu, sedan vi kommit så långt, vore det föga hederligt att draga sig tillbaka. Men vaktom Oss, att för mycket röra på egennyttans maissljudande strängar. Icke äro vi ändå de aldra sämst lottade. Icke vår sak den enda, vi böre vara redo att förfäkta. Det allmännas väl får ej skiljas från vårt. Fäderneslandet framför allt. Går det framåt i ändamålsenlig förkofran, jemkningen