Aftonbladet – 17 april 1844, sida 2

räkning emottaga aktien. Det namn, han tecknade på listan, kunde innebära hans förbindelse till det blifvande bolaget att betala den aktie, ban. tecknat; men ingen fordrade af honom en förbindelse att vara eller förblifva bolagsman — endast rättigheten att vara det hade han köpt åt sig sjelf eller den, till hvilken han förr eller sednare kunde lemna aktien — tilläfventyrs åt den, som redan derför lemnat honom penningarne och för hvars räkning han sålunda handlat. Och den bevisning, man velat hämta från teckningen, blir ej kraftigare derföre, att man kan visa, det samma personer, som tecknat sig för aktier, sedermera bevistat bolagsstämmor, då sådant äfven kunde vara en följd af ombudskap för verkliga aktieägare. Men om pågon rättsgrund för det anspråk, man mot aktieägare eller tecknare vill uppställa, ej kan ur de nu granskade föreställningssätt härledas; så äro deremot de hårda och orimliga påföljder ögonskenliga, hvilka derifrån uppkomma. Om man vid stiftande af en så beskaffad association begärde af hvarje tecknande en förbindelse att, solidariskt med alla öfriga möjligen blifvande tecknare, svara för alla bolagets företag, på hvilkas styrande han ägde ingen större inflytelse, än t. ex. såsom här, med en trehundradedel för hvarje aktie, han inlöste; så skulle väl den, som ändock tecknade sig, äga föga anspråk att heta förnuftig menniska. Endast genom aktiens löpande egenskap och det derigenom, om ock icke derjemte uttryckligen betingade förbehåll emot all skyldighet att lemna tillskott, utöfver hvad man för aktien betalt, blir det möjligt att utan oförnuft inlåta sig i associationen. Ty man måste dock dervid förutsätta någon verklig mening i detta förbehåll och i aktiernes löpande egenskap, när ingenting deremot stridande aftalas. Man har ingen anledning att betrakta bolagsvilkoren härutinnan såsom ett gäckeri, och kan ej antaga, att aktierne, tvertemot deras lydelse, en gång skola påstås vara att anse såsom oförytterliga, eller hvad som är detsamma, att, efter deras afhändande, förste innehafvaren likafullt skall qvarstå såsom bolagsman. Fast heldre måste hvarje tecknare föreställa sig, att vid uppstående fråga om förbindelse, som öfverstiger fördelen af aktiens ägande, hvarje innehafvare af en sådan skall skynda att göra sig densamma qvitt, (det vill blott säga: icke mer uppvisa den), och att den, som ej destomindre, af hvad orsak som helst, blefve för qvarstående aktieägare ansedd; äfventyrade att stå ensam belastad med hela bolagets ansvarsskyldighet. Man talar, bland allt annat, slutligen om en morelisk förbindelse, hvilken här skall påbördas aktieegarne — emedan dock någonting omsider måste åligga dem, såsom det heter, för att tjena andra till varnagel mot äventyrliga företag, hvarigenom allmän kredit missbrukas, o. s, v. Dylika föreläsningar äro ingen ovanlig utväg, när man, för att kunna sträcka egna anspråk en viss mån utöfver rätt, finner sin sedelära medgifva, att lika mycket nedsätta andras under rätt. Vi skulle deremot underdånigst våga tro, att emellan en låntagare, såsom bolagsman försatt i den nyss antydda belägenheten, hvartill han efter fordringsegarnes läror skulle kunna bringas, och en långifvare, som baft att pröfva den säkerhet, mot hvilken han lemnade-sina penningar, men försummat detta och efteråt finner sig sväfva i fara för förlust, skulle gifvas föga jemförelse, när fråga blefve, hvem som vore mest bedragen. Alt långifvare underrättar sig, till hvem han lånar, kan icke vara för mycket begärdt, och då en underrättelse härom, i förevarande fall, ej kunde innebära, annat, än hvad som nu är utveckladt och alltid varit lika klart, nemligen, att ingen personlig ansvarighet stod att påräkna; måste väl hvarje låntagare förnuftigtvis antagas bafva vetat, att han borde fästa beräkningen af sin säkerbet endast vid realiteterna i den anstalt, åt hvilken han gaf försträckningen. Öm denna anstalt, såsom industriföretag, hade för-sig mer eller mindre gynnande utsigter, kunde för dess förvaltare möjligtvis vara lättare, än för långifvaren, att bedöma; men ehvad de deröfver med hvarannan rådplägade eller icke; så var det väl långifvaren sjelf, som skulle stadga sitt omdöme; och hvilkendera som var mest vållande till misstaget, i fall då väntade sig bättre konjunktur, än som inträffade; så borde väl båda anses lika litet uppsåtligen skyldige till detta misstag (derest intet uppsåtligt svek kan specielt bevisas). Ville långifvaren åter vara fullt säker och fri från allt äfventyr af mer eller mindre lycklig spekulation i företaget; så borde han ej sträcka sin beräkning till annan säkerhet, än som fanns uti de verkets fasta och lösa tillhörigheter, som kunde pantsättas och i hvilka han försäkrade sig om förmånsrätt. Att för tillfället, såsom offer åt allmänna krediten, skänka den enskilda större fördelar, än den sålunda ägt att påräkna, vore utan tvifvel just att skada den förra lika mycket som alt gynna den senare. Ty allmän kredit måste med så mycken annan allmän fördel hafva det gemensamt, att aldrig befrämjas getiom något, som strider mot rätt. Den fråga, hvars besvarande utgjort syftemålet för denna argumentation, hoppas vi underdånigst härmed vara besvarad: frågan om personlig förbindelse för oss eller andra, såsom möjliga innehafvare af aktier i Nyköpings bruksoch faktoribolag, att gälda bristen i detta bolags tillgångar till fullgörande af dess skuldförbindelser: Och af det svar, vi sålunda uppställt, härlede vi den följd, att personligt forum lika litet, som personlig ansvarlghet, kan äga rum vid beRENEE TNE EE AAE ethern. Ivechada 4ill commarvindarnes sus och den