Aftonbladet – 15 april 1844, sida 2

Nu, min trogne riddare, förklarar jag er roll var a slutad. Jag-behöfver er icke mer... Ettber ag er om: Bedöm mig icke för strängt, i fall mitt uppförande den der oförgätliga aftonen skulje synas hafva varit något fritt och lättsinnigt: På en maskrad är man ju icke så noga... Och då vi dessutom kände hvarandra, så trodde jag mig utan fara kunna våga ett oskyldigt skämt. — Ack, min fru! Ni säger just, hvad jag ville anföra till min ursäkt. — Misskänn mig då icke, ty jag förtjenar det ej; ni bör vara öfvertygad derom... Mina pligter, såsom maka och mor, skulle jag aldrig kunna... Här afbröts den granna frasen. Ljudet af skrikande barnröster trängde in i kabinettet. Carl, fru P:s äldste son, en rask men odygdig pojke, nyss hemkommen från skolan, var i lufven på sin lilla bror. — Hör ni? frågade Elvira, och log bittert... Det är på sådant sätt man blir återkallad till sig sjelf, till förnuft och verklighet, i fall man händelsevis någon gång skulle få lust att följa sin fantasi på dess himmelsfärd. .Axel var en ung man, men han hade redan pröfvat något af verlden; han hade svärmat, älskat och lidit. Hans karakter hade vunnit stadga, hans tänkesätt voro äd!a och rättskaffens, bar var en mild domare öfver menskliga svagheter Hans själ förstod Elviras, och han skiljdes frår henne med samma känslor, som dem man hyse: för en älskad syster. När Elvira blef ensam i sitt lilla kabinett, föll de hon några tårar... — 2??