Aftonbladet – 15 april 1844, sida 2

Såsom inblandade konkurstvisten genom kallelser, på oss bland andra personligen ställda, under åberopande af en med cessionsansökningen inkommen förteckning öfver personer, som vid bolagets inrättande tecknat sig till aktiers erhållande, och förmodligen på sådan grund uti cessionsansökningen kallas intressenter i bolaget, hafve vi bordt föreställa oss meningen vara att göra oss till parter i målet, och derföre, vid första förhöret med borgenärerne inför Hofrätten, anmält, det vi ansåge denna öfverrätt vara af misstag och förhastande anlitad, och cessionsansökningen böra återtagas, men i händelse detta icke skedde, begärt Hofrättens utlåtande öfver domstolens behörighet ; och har Hofrätten genom utslag den 3 innevarande Februari, med åberopande af 4 S-i gällande konkurslag, meddelat ofvannämnde beslut, att målet tillhörde dess pröfning. Ehuru tillämpningen af nämnde lagställe må hafva sina stora svårigheter, under förutsättning af vissa förhållanden; så har dock i förevarande sak, efter nogaste begrurndande, all tvekan hos oss försvunnit, att den tillämpning Hofrätten af detta lagställe nu gjort, bör anses förfelad. Om än den bokstafsmening, som bjuder, att när bolag, deri frälseman del äger, vill, afträda sin egendom, ansökning derom skall ingifvas till Hofrätt, skulle lägga hinder för den, efter lagens ostridiga mening, behöriga domstols anlitande i de fall, der väl en frälsemans bolag, men icke frälsemannen sjelf, afträdt sin egendom till borgenärer; så vore dock deraf icke en följd, att detsamma skulle inträffa vid ett fall af här ifrågavarande beskaffenhet, der bolagsman genom ingen personlig förbindelse och för ingen annan del af sin egendom, än den han genom inlösande af aktien insatt i bolaget, tillhörer detsamma, och hans forum således, på någon rimlig grund, lika litet kan bero af hans personliga qvalifikation, som af hans öfriga egendoms belägenhet. Redan i det förra fallet, eller att frälsemans bolag, men icke frälsemannen sjelf, ehuru ostridigt personligen delägare i bolaget, afträdt sin egendom, skulle lagens tillämpning, på sätt som skett, hafva sina stora svårigheter. Ått bolag, deri frälseman äger del, vid sådant afträdande lyder under Hofrätt, är i konkurslagen stadgadt, icke såsom ett nytt privilegium för frälseståndet — hvarpå visserligen aldrig vid konkurslagens redigerande varit tänkt — utan såsom en förmodad nödvändig följu af allmänna lagens innehåll, i 8 Kap. 2 8 8 mom. Rättegångs-balken, hvari stadgas, att tvister, der frälseman eller dess arfvinge vill genom offentligt anslag afstå dess egendom till borgenärer, och om deras rätt oci företräde dertill, skola af Hofrätten dömas. Detta privilegium har konkurslagen endast velat bibehålla: genom dess ifrågavarande föreskrift; och meningen af denna är således uppenbar: när bolag, hvari frälseman äger del, komreer på obestånd — och nemligen så, att äfven frälsemannen afstår sin egendom till borgenärer — då är det frälsemannens, och icke de ofrälse bolagsmännens. forum, som skall anlitas, på det den förre ej må blifva beröfvad åtnjutandet af sitt privilegium. Men så säkert det synes, att endast denna varit konkurslagens mening, och att lagsviftaren ej velat säga mer, än att Hbfrätt är konkursdomare i de fall, der frälseman, som är bolagsman, afstår sin egendom till borgenärer, om än hang meddelägare i bolaget hörer under annat forum och: tillika gör cession; så I oemotsägligt är det ock, att orden sträeka sig utöfver denna mening, och att lagens innehåll nu efter bokstafven är, att ansökning skall ingifvas till Hofrätt, när bolag, deri frälseman del äger, vill sin egendom afträda — utan åtskillnad, om afträdandet sträcker sig äfven till frälsemannens öfriga egendom (och följlaktligen cessionsförmån eller kriminellt ansvar för honom kan kamma i fråga) eller ej. Påtagligen Har Tskiljaktigheten i dessa båda förhållanden undfalli I konkurslagens författare, ehuru:den onekligen tycke I vara rätt synbar. När nemligen ett bolag af personer, som svara fö dess gäld, kommer på obestånd, lärer det väl icke ; bestridas, att sådant kan härröra antingen från all s bolagsmännens, eller ock från enderas eller någras I men icke allas, oförmögenhet att betala. De, son I kunna betala, behöfva icke afträda annan egendom -län sina andelar i bolagets tillgångar, och när deick olafträda sin öfriga egendom, icke förklara sig ur stånc latt betala, icke undandraga sig lagsökning; således e t)heller begära någon afträdesförmån eller underkast risig att förlora någon af de rättigheter, som genor -legendoms afträdande till borgenärer förloras, elle -I blottställas för de kriminella påföljder, som derme ;, kunna vara förenade; gifves väl ej heller någon or 1, sak, hvarföre den bolagsman, som är på obestån . loch gör cession, skulle lyda under öfriga bolagsmärn hnens, och icke under sitt eget forum. Han, som er blsam ingifver bouppteckning öfver all sin egendonr ;r hvars alla borgenärer skola kallas och som ensar Iskall dömas berättigad eller icke berättigad till ce: ilsionsförmån, skyldig eller ieke skyldig till kriminel ;-l ansvar, men imedlertid förlora de rättigheter, hvil alkas förlust är en ovilkorlig följd af cessionstillstånde albör väl ej undandragas sin rätta och behöriga dom stol, endast för att få dömas af den, hvilken är behö ps) rig att döma öfver hans meddelägare i bolaget, sor m I sjelfve icke dömas. i sTy hvad är det, som i en sådan konkurs skul sn dömas öfver bolagsman, hvilken icke uppgifver st p-ten? — Om försök göres, att tvinga honom dertil å-så måste början ske i helt annan väg, hvarigeno erhan skall bevisas vara på obestånd, och hvaraf a e-)ledningarne må kunna hämtas till påstående om tvu ergen konkurs. — Bestrider han sig äga del i bolag it— deröfver dömer konkursdomaren lika litet, so m.löfver andra frågor om hvad till bolaget rättelig BE a TO RE nn