Aftonbladet – 15 april 1844, sida 2

hörer eller öfver bolagets gäldenärers förbindelser. — Om han åter bestrider sin betalningsskyldighet för någon del af bolagets gäld; icke dömes deröfver af konkursdomstolen såsom sådan, änskönt han skulle för sin person lyda under samma domstol, som behandlar konkursen, och således borde i egenskap af gäldenär, efter behörig stämning, der svara. — Han har i konkursen blott att bevaka sin derunder beroende rätt till kontrollerande af tillgångarnes uppgift och af fordringarnes riktighet; men öfver hans betalningsskyldighet dömes icke annorlunda, än att de fordringar, som befinnas giltiga, fastställas att utgå ur bolagets tillgångar. Allt det öfriga rörer endast cessionanten — den bolagsmannen, som afträdt sin hela egendom, och hvars tillgångar utöfver andelen i bolaget skola i laglig ordning användas äfven till fyllande af hans andel i bolagets brist. — Frågas det för öfrigt, huruvida den bolagsman, som icke uppgifvit sin stat, bör i samma rättegång och samma dom få afgjordt, om och till hvad belopp han skall med annan sin egendom, än deu i bolaget insatta, fylla sin andell i bolagets brist; så kan svaret säkerligen icke blifval jakande. Om ock domstolen för bolagets konkurs! händelsevis är densamma, som vore behörig att upptaga denna fråga äfven mot den icke eederande bolagsmannen (hvilket icke inträffar, i händelse den cederande är frälseman och hofrätt således konkursdomstol); så är han dock härom icke stämd genom den på cessionsansökningen ågångna offentliga stämning. Den borgenär, som vill mot honom föra talan om hans betalningsskyldighet, kan lagsöka eller stämma till behörig domstol; och om fordran är förfallen, så äger han att, utan hinder af konkursen eller afbidande af dess slut, utbekomma sin rätt; sådan den grundar sig på gäldenärens bolagsförbindelse. På samma sätt, och ej på annat, äger ock borgenär efter konkursens utredande förfara mot den icke cederande bolagsmannen, och kan då lika litet välja annan utväg att hos denna bolagsman erhålla, hvad i full betalning från bolagets massa brister. Genom eftersinnande af dessa förhållanden är det, som vi öfvertygat oss om olämpligheten deraf, att en domstol, hvilken blott är ena bolagsmannens, men icke de öfrigas, och icke bolagets forum, skulle blifva konkursdomstol för bolaget, när den bolagsman, som ensam lyder under densamma, icke afträder sin egendom. Det är ock derföre, som vi trott oss finna uppenbart, att konkurslagsns lika litet, som allmänna lagens mening kunnat vara att förordna hofrätt till konkursdomstol öfver bolag, der ingen frälse bolagsman såsom eessionant i konkursen deltager. Och om det ej kan Bestridas, att bokstafsmeningen i den af konkurslagen, som härom handlar, innebär en öppen motsägelse mot den sålunda uppenbara meningen; så måste dock utan tvifvel, vid detta förhållande, högsta betänklighet uppstå vid tillämpande af denna boksta!smening, i strid med den, som lagstiftaren oemotsägligen velat hafva uttryckt. Om å ena sidan med skäl åberopas, att bokstafven,. klart och oförtydligen utsagd, är dödande och måste utan all undanflygt lydas; så är det deremot lagens uppenbara mening och rättegångsordningens fordringar, som å andra sidan uppresa sig mot en förvirring af denna beskaffenhet. En llagskipning, som i dylikt fall blindt följde bokstafven. skulle utan tvifvel vara lika förnuftsvidrig, som ända målsvidrig; .och minst är en sådan föreskrifven af Sveriges lag. Inom bokstafvens bestämmelse måste äfven dess makt ofelbart inskränka sig. Dess ändamäl! lär att framlägga meningen; och endast derom är det, som bokstafven rådfrågas. Der intet tvifvel om meningen , återstår, kan man af bokstafven intet mer få Iveta. Ar åter meningen tvifvel underkastad, men bokIstafven: klar, så är det denna som gäller. Men om de båda öfverensstämma; då förefibnes intet tvifvel — Efter denna: förnuftsgrund för uppfattniogen af allt ordaförstånd synes oss svenska lagen varainrättad, när den bjuder, att domaren skall noga pröfva lagens rätta; menirg och grund och derefter döma — ej efter godtycko, — men lika litet efter en ordealydelse, tillkommen genom ögonskenlig misskrifaing. Vi föreställe oss således, att äfven om frågan anginge lagens tillämpning på ett förhållande at det slag som vid dess stiftande fanns i lag upptaget och såle des borde vara af lagens författare taget i betraktande, den förevarande lagen (konkurslagens 4 ) dock ej skulle kunna tillämpas, utan att mycken tvekar uppstode, så snart man gjorde sig verklig reda för hvad frågan innebär. Alven om endast det fall vort för hand, som här blifvit förutsatt, nemligen att de på. obestånd varande bolaget bestede af gifna, per sonligen ansvariga bolagsmän, ibland hvilka dock in gen frälseman uppgifvit sin stat; skulle hofrätten så vidt vi kunne begripa, omöjligen efter lagens me ning kunna förklaras för behörig domstol; utan skulle efter vår tanka, äfven då den utgång af frågan var: den rätta, att ehuru: konkurslagen förordnar om si beskaffade konkursers upptagande i Eofrätt, der bo lag, hvari frälseman äger eel, afträder sin egendom Hofrätts behörighet likväl, enligt lagens grund, berod de deraf, huruvida frälsemannen, som i bolaget hai del, vore i cessionstillstånd försatt, så att i anna! händelse det privilegierade forum, hvilket endast p sådan persons stånd har afseende, ej borde anlitas. Ännu större visa sig Hkväl dessa betänkligheter vid betraktande af förhållandet i förevarandesak, de intet personligt obestånd blifvit anmäldt och ingen bouppteckning är ingifven, ingen person säledes ställ -lunder konkurs och ingens personliga qvalifikation ka läggas till grund för bestämmande af forum. FEställe att här finna Efofrättens öfverklagade beslut bamtac nfrån lagens bokstaf, måste man troligen finna då etiorörenligt äfven med bokstafven, så snart man up mlfattar den verkliga egenskapen af bolagets samma: en! sättning och grundlösbeten af de personliga ansprål Dnr TTT free 0 mede war as a SAS EN TE RT RE ERE EA AA mm PÅ mm AD j