Aftonbladet – 23 mars 1844, sida 2

enskilda lifvet. Det består deri, att nästan ingen vill taga en sak för hvad den är, och nästan ingen vill förstå den andre. Thorild uppställde för vitter granskning ett axiom. hvilket utgör en af de djupaste sanningar, som någonsin blifvit af menniskohand nedskrifna, och som i sjelfva verket ligger till grund för allt rätt, allt ädelt och sanniovgskärt bedömande af hela omfånget af menskliga förhållanden. Axiomet lydde så: detta är detta. Allt parti, all bitterhet, all tvist har sin djupaste, sin innersta rot i synd emot denna grundsats. Derifrån härleder sig nästan hvarje söndring, hvilken, så långt historien går tillbaka, sönderslitit och skakat ett samhälle. Det ligger. ett ondt i menniskonaturen, som drifver passionen, så snart denna blifvit satt i rörelse, att nödvändigt vilja se nästan hvarje sak annorlunda än den är. Två gånger två kan icke få vara fyra; det skall nöcvändigt vara något annat, antingen tre eller fem. Och vill någon sansad och klok menniska tala ett lugnt ord, så skriker man straxt från aila håll: ned med honom! det är lögn, det är förräderi! han är en hyrd usling, ett legohbjon! o. s. v. Huru kan under allt detta virrvar, all denna oreda, ett lugnt, ärligt, opartiskt betraktande af sakerna vara möjligt? I sanning, om vi behöfva lära något, så är det att gå tillbaka till de allra enklaste sanningar, till förnuftets allraförsta bokstäfver. Vi hafva, alla klasser af medborgare, politicerat så länge, att om vi skola återföras från den rådande babyloniska förbistringen, så behöfva vi begynna med ABC, vi behöfva försöka att begynna lära oss igen, att två gånger två är fyra. Efter detta stycke, hvari Aftonbladet till alla delar instämmer, följer omedelbart en annan strof, deruti Biet beklagar sig öfver sitt eget tillstånd på följande sätt: Flere gånger förr har denna tidning anmärkt besagda missförhållande i nästan allt bedömande af offentliga angelägenheter; men den har talat för döfva öron. Man har mött oss med bån och gyckel. Man bar kastat på nacken, slängt åt oss någon utnött qvickhet, talat några ord om skrymfterin, honungssöta ord 0. s. v., och så har allt återgått till det gamla. All vänta af den större allmänheten ett lugnt, opartiskt omdöme, så länge icke pressens organer återvända till redlighet och sanningskärlek, är fåfängt. Så länge en sak icke får vara hvad den är i den offentliga framställningen, så skall den ej heller blifva det i det offentliga omdömet. Vi kunne, som sagdt är, icke annat än af hjertat instämma deruti, att orsaken till större delen af den bitterhet och otreflighet, som råder inom diskussionen, endast och allenast härleder sig ifrån bristande vilja eller förmåga all laga en sak för hvad den är, d. v. s. med andra ord, ifrån bristande sanningskärlek. Men vi hafve ock sällan varit mera förvånade, än vid läsningen af det sednare af de här ofvan ur Biet intagna stycken. Det ligger nemligen deruti ett slags ton af upprigtighet, som förtjenar afseende och tyckes visa, att Biets Red. denna gången verkligen inom sig är öfvertygadt om hvad det säger. Så berömlig, som vi finne en sådan sinnesstämning, likaså i hög grad intressant måste det vara, att närmare undersöka det psychologiska fenomen, som deri förråder sig. Är det då verkligen — så ha vi i anledning häraf frågat oss — är det då verkligen möjligt, att Biredaktionen sjelf, och följaktligen hela den sidan hvartill den hörer, på allvar och bona fide lefver i den tron, att det är Biet och dess parti, som sökt tala lugna ord, som. sökt återföra hvarje sak till hvad den i sjelfva verket är: som lsökt icke åstadkomraa utan förekomma missförIhållanden i bedömandet af offentliga angelägenheIter,? Ar det verkligen möjligt, att Biets redaktion tror sig hafva, genom sitt exempel, sökt lära Ipressen att återvända till redlighet och sanningsIkärlek? Kan Biet verkligen anse sig hafva anlIvändt — se här dess egra ord — ,det ädla, san-Iningsälskande, kärleksfulla omdöme som fruktar natt misstaga sig, som fruktar att döma för baIstigt, som fruktar att säga annat och mer än hvad ee. om land PF Mw SS Nv S; som är Oovilkorlig sanning?, Har Biet varit lifvadt af en upprigtig afsigt alt införa samvetsgrannhet i vår offentliga diskussion och i vårt ppolitiserande i enskilda kretsar?, Har Biet någonsin psatt i fråga att det möjligen kan hafva porätt, att en annan möjligen kan inse en sak bättre än det sjelf etc.? Vi bafve verkligen) stannat en stund villrådige framför allt detta. Det skulle således vara en möjlighet, att allt detta är öfvertygelse, och icke skrymteri, emot bättre vetande? Vi vilje till och med antaga denna försäkran om Biredaktionens utgångspunkt. Men just derföre att vi nu antage, det Biet verkligen lefver i en sådan tro, som synes förutsätta, att det äfven vill acceptera dess följder, blir det äfven så mycket angelägnare att på grund af facta undersöka, huruvida Biet sjelf lefvat efter denna tro eller om det icke tvertom icke allenast visat sig vid de flesta tillfällen handla tvärtemot de här proklamerade grundsatserna, utan till och med drifvit detta ända derhän, att det för hela publiken sett ut som om motsatsen al allt hvad det här förkunnat utgjort dess egenthliga ögnamärke, och att det varit dess oupphörliga