Aftonbladet – 23 mars 1844, sida 2

a salen lemnade Manuel ämnen att för de begge vännerna utveckla rikedomen af bans mångsidiga uppfostran och en vald smak. Stundom sjöng Theodolinda, accompagnerad af harpans melodiösa tontr, en af dessa gamla romancer, bvars naiva behag tycktes lånadt af mnaturens milda harmonier, stundom höjde sig hennes röst till en djerfvare flygt och bortsväfvade i den fransyska arians snillrika modulationer eller den italienska canzonens hänförande Jljufbet. Ibland speiade Mariquita på sitt piano Beethovens, Webers och Hummels odödliga mästerverk, och slutlizen ledde äfven Alvares med sina råd och sina exempel den behagfulla värdinnans ännu oöfvade pensel och lyckades att med fullkombg likhet återgifva dessa euvglalika drag på duken och i miniatyr. Men ack! dessa leende sidor i den proskriberades lif fördystrades af en förfärlig skuggsidr. Re dan kände han den franska armöens lätta fram gåsgar och de skändliga kapitulationerna eller, v må begagna rätta uttrycket, förräderiet af de flest; konstitutionelt sinnade anförarne. Redan hade har erfarit styrelsens förflyttavde till Sevilla och Caidix och de så opolitiska, så olämpliga beolfmessyrern: af Cortes, som åt tyranniet återgifvit mskten at befolka slafbusen och uppresa galgar i hvarje körr af landet. Men till denua beklagensvärda serie a händelser, som beröfvade honom sia bäste vän. ner, kom Ytterligare en, om borda kännes Teau mera smärtsam för bans bjeria: Aisgos alrät tande! Ty för honom var Riego icke allenast ea kamrat, han var en tillgifven vän, ex öm broder. I hans ögon, och detta omdöme skall blifva efter.