Aftonbladet – 22 mars 1844, sida 2

och erfarenhet svepes i karrikatyrens drägt, der angdom och passion allena hafva rätt Oo. s. vV. Men dessa slags stycken ha längesedan utdömts af den sundare smaken, kanske af det rådande modet, och det är ej mer ifrån dem man behöfver befria skådeplatsen. Denna har blifvit tadlad för det hon visat brottet, lidelserna, förvillelserna i skarpa färger, i all deras nakenhet, och man har fruktat att intryeket deraf skulle försvaga sedekänslan, skulle i det enfaldiga sinnet, i det menlösa hjertat väcka tankar och föreställningar, som eljest icke funnes der. Jag vågar tro, att man biri misstager sig. Den som ej har annat värn för sin dygd, än obekantskapen med lasten, är i sanning illa väpnad till striden mot verlden och dess frestelser. Religionen sjelf borde i sådant fall afskaffas, emedan dess läror ej kunna mana till det goda, annat än genom varningen för det onda och förbudet deremot. Men skådeplatsen är en tafla, ämnad att på sin duk återgifva lifvet i alla dess tusenfaldiga skiften, och ingen tafla är tänkbar utan skuggor. Ljuspartierna uppkomma först genom skuggorna. Så blir dygden ej dygd annat än genom kontrast mot brottet. Tag bort den moraliska skuggan, och de moraliska ljuspankterna skola upplösa sig i hvardaglighetens dimma. Ingenting är angenämare, aktningsvärdare och helgare än oskulden, dygden, det lugna familjelifvet, det patriarkaliska enfalden, men ingenting vore faddare, osmakligare, mera tröttande, än en fortsatt skildring från skådeplatsen af endast sådana uppträden. Intet sinne väckes till brott genom åsynen at den bestraffade och afskydda brottet, och beklagligen torde kriminal-historien och domstolarnas protokoller visa, att de flesta förbrytelser begåtts af personer, som aldrig sett något skådespel, aldrig läst någon roman, aldrig blifvit bekanta med historien. Om allt detta kan man emellertid hysa olika åsigter; men att vilja slita tvisten mellan dem genom embetsmanna-myndighetens: sic volo, sic fjubeo, vore att med bojan vilja fängsla andan, eller med svärdet döda hennc, vore ett försök, lika onyttigt som olagligt, och det skulle vara en förnärmelse att tro, det en svensk embetsman kunde vilja tillåta sig en dylik vidunderlighet, elier en svensk regering gedkänna ett sådant missbruk af makten. Det är endast, såsom jag redan haft nåden nämna, den fullsomliga frånvaron af all instruktion i censur-författningen, som gjort att öfver-ståthållaren, i brist af all ledning af lagen, endast följt ledningen af sin enskilda ölvertygelse. Denna respekterar jag, medger äfven gerna, att en embetsman kan vara en utmärkt kritiker, en förträfflig estetisk domare; men i sådant fall är han det icke derföre, att fullmakten gjort honom till landshöfding eller borgmästare, utan derföre, att naturen gifvit hohom smak och omdöme, och dessa blifvit skärpta och utvegsklade genom bildning, kunskaper, eftertanka och erfarenhet. En annan anomali, som förekommer 1 censurförfattningens handhafvande, och hvarpå jag ej kan underlåta att fästa Eders Maj:ts höga uppmärksamhet, är följande: När tryekirihetsförordningen utfärdades, blef den, som den borde, gällande för all skrift och alla tidningar, således äfven för den långt förut existerande officiella Postoch Inrikes Tidningen. Men när censurförfattningen utfärdades, blef densamma endast gällande för enskilda teatrar, under det avt Kungriga teatern derifrån fritogs. Häraf skulle den slutsats kunna dragas, att denna författning endast afsåg den händelse, att någon teater föll i händerna på en så oskicklig och okunnig person, att den behöfde en tillsyn, för att icke öfverskrida den vaniigaste anständighets fordringar, och som följakligen behöfde ställas under den egentliga Polismaktens uppsigt, något som ej ansågs erforderligt vid en teater, administrerad genom en af Eder Maj:t tillsatt embetsman. Jag har redan yttrat min mening om jemväl en sådan uppsigts obehörighet, enär publiken sjelf med tillräcklig strängbet handbafver Idensamma; men det kan och bör, efter min tanIka, aldrig vara fråga om någon annan. Den estetiska kritiken kan ingen embetsman utöfva. Litteraturen erkänner ingen annan domare öfver sig, än det högre förståndet och skarpsyntheten; att I vilja ställa smillet under polisuppsigt, vore ett vanhelgande af dess värde, lika oförenligt med tiIdehvarfvets upplysning, som med våra grundlagars bokstaf och anda. Man kan hysa olika meIningar öfver ett konstverks karakter och värde;