Aftonbladet – 22 mars 1844, sida 2

vårt språkbruk och våra begrepp icke tillåta. Med erkännande häraf, måste jag dock anmärka, att de båda första händelserna, i anseende till detta stycke, icke inträffa, och att jag i den öfversättning jag gjort, uteslutit alla de uttryck, som möjligen skulle kunna förefalla stötande för svenska öron, så att denna öfversättning är vida lindrigare, vida fördragligare för finkänsliga nerver, än den för flera år sedan tryckta, hvilken länge varit i allmänhetens händer, och hvaraf det skadliga intrycket, om något sådant verkligen deraf föranledts, således längesedan haft tid att meddela sig. Men är detta stycke verkligen af den art, att ett sådant kunde vara att frukta? Ar det omoraliskt? Jag svarar med fullkomlig trygghet: nej! Det är icke mera omoraliskt, än historien, hvars sorgliga åliggande det är, att uppteckna brott, skändligheter och styggelser af alla slag, till det mesta begångna af jordens mäktige, af dem, hvilkas exempel äro de mest förderfliga, hvilkas handlingar mest ingripa i både det allmänna och enskilda lifvet, och der, för det mindre skarpseende omdömet, brottets följder ofta nog endast tyckas träffa den oskyldige, medan brottslingen skördar hela vinsten deraf. På teatern är det icke så, och allraminst i närvarande styeke. Dess hufvudperson, detta missfoster till qvinna, hvars skändliga lefnad så kort och träffande skildras i det bekanta epitafiet: Hic jacel in tumulo Lucretia nomine, sed re Thais, Alexandri filia, sponsa, nurus. (I denna graf hvilar en Lucretia till namnet, men i verkligheten en Thais, på en gång Alexanders dotter, hustru och sonhustru), skildras här med starka och lifliga färser, men ej såsom triumferande, aktad och ansedd, utan som ett mål för den allmänna afskyn, förföljd af det nedtyngande sjelfmedvetandet om sia förkastlighet och straffad på det enda sätt, hvarigenom straffet kunde nå henne, genom den enda menniskokänsla, hvaraf hon var mäktig: senom moderskärleken, hvilken hon finner besvarad med hat och vedervilja. Författaren låter henne falla för sin sons hand. Jag har i öfversättningen sålunda förändrat slutet, att hon lefver för att se denna son dö för det gift hon låtit gifva honom. Man har sagt, att detta straff var ännu grymmare, men mindre effektrikt, emedan hennes lif efter denna stund ej kunde bli annat, än en fortsatt tortyr. Härom kunna olika meningar hysas; men i hvilket fall som helst, är styeket icke ämnadt att väcka deltagande för brottet, att locka till dess: efterföljd, utan att afskräcka derifrån, och den, som möjligtvis skulle haft böjelse eller anlag att bli em Borgia, skall säkert, om en sådan finnes, bli det mindre efter att hafva sett detta stycke, än förut. Man kan säga, att tiden för dessa tornhöga brott är förbi, oeh att det är orätt, att ur flydda århundradens natt framkalla dessa spöken, hvilka ej. mer kunna födas till Hf och verklighet. YFanske skulle man kunna påstå motsatsen och säga, att det icke är utan sin nytta, att från fordna dagar återkalla dessa minnen af laster, af våld och barbari, för att visa de s. k. gamla goda tiderna i vissa företeelser af deras sannskyldiga gestalt och derigenom väcka erkänsla mot den försyn, som låtit ljuset framskrida så högt på horisonten, att denns fasans natt ej mer kan komma tillbaka, och at! lära vår tid värdera den sakernas ordning, som förvist dylika vidunderligheter till omöjligheternas rike. Det har blifvit sagdt, att framställningen a brott ochlaster väcka tankan på deras utöfninf genom det hon påminner om deras existens. I sådant fall skulle ingen större förförare finnas, är domstolarna och den verkställande makten, hvilk. efterforska och framleta sådana subjekter, anatomi sera deras handlingar och visa för verlden hel: formen och muskelbyggnaden af det ertappad skadedjuret. Man lärer icke påstå detta. Men om så icke förhåller sig, hur kan. man då der för anklaga skådeplatsen, den moraliska domsto len, som inför sitt skrank kallar ej blott dess ringa förbrytare, som lagens arm förfö!jer ol träffar, utan älven dessa upphöjda missdådare som hon ej kan drabba, och som ur grafven ma nar brottslingar, i århundraden eller årtusende gömda der, att ansvara för sina gerningar oc skörda. deras lön? Skulle teatern någon gång var skadlig, är det då hon visar den förfinade osed ligheten, höljd i älskvärda former, som ett anze nämt Jlättsinne, ett menlöst bedrägeri, der för äldramyndigheten kränkes, der list och svek mo fäder och anförvandter göres segrande, der ålde REK ENN ANNE INTA ANSATS NT ATT RIE OCORA