Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 2

son skäggyfvig riddersman i hälarne efter sig. Då S åter var på sin lilla vindskammare, tällt skrinet på bordet och, trött och utmattad ef den oerhörda själsansträngningen, kastade sig å sin säng, föreföll honom hela händelsen enlast såsom en svår dröm, en feberaktig fantasis kaprisiösa foster, och han hade måhända allvarsamt betviflat verkligheten deraf, om icke det framför honom stående skrinet på ett talande sätt bekräftat densamma. Då vi en gång varit utsatte för en stor, hotande fara, tro vi sedan oss icke kunna vara nog försigtige. Så äfven nu S74, Så länge han hade skrinet för sina ögon, ansåg han bvarken sig, sin vän eller detsamma rätt säkra. Han beslöt derföre att bära det till kyrkan och der deponera det i vinkällaren; der, om någonstädes, borde det väl vara i säkert hägn, tänkte han; ty ännu hade det icke försports att fienden någonstädes förgripit sig på helgedomarne. Handlingen följde beslutet. Således tog han ännu för andra gången skrinet under armen, gick ner till prosten och under förevändning att, för alt utröna huru hög ton kyrkan fordrade, der för sig sjell vilja deklamera den predikan, han följande söndag skulle hålla, begärde och erhöll ban kyrkonyckeln. Snart uppnådde han den endast några bösshåll från prostgården belägna sockenkyrkan, och deponerade der skrinet i vinkällaren. Då han åter tilläste kyrkodörren, drog han det första rätt fria och djupa andetag, i det han tacksamt blickade upp till det Jehovah-öga, som öf. ver dörren var anbragdt, och under det han för sig sjelf halfhögt reciterade: ho kan nu min sällhet störa? På hemvägen mötte honom gamle Anders, som