Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 2

han tvingade ofta fram sin mening ända till. vinnande af proposition, men — kulivoterades. Så till hälften löjlig än denna strid må förekomma efteråt, eger den i sig sjelf likväl i visst fall ett ganka stort intresse; och den fyndige aristokraten, Boye, nödgade motsidans män framkomma med skäl och arbeta sig sjelfve fram, om vi så få säga, till en lanke om Konservatism i ny, högre och ailmännare bemärkelse, som, efter allt hvad man tycker: sig förmärka, ej en gång var dem rätt medveten, när de uppgjort sina egna förslager. Frih. Hamilton tillstod öppenbjertigt vid ett tillfälle, då ban skulle möta åtskilliga motskäl, att tanken på Norska Storthingets tvåkammarindelning jemte omständigheten, att der den ena kammaren valdes och, så att säga, konstituerades af den andra, föranledt honom, att proponera något dylikt för Sverige, utan att just vidare tänka på grundideen för en konservat.v kammere. Hr v. Hartmansdorff kimpade för gruadsattsen, att riksdagsmännen, så väl i den ena kammaren, som i den andra, skulle väljas sltåndsvis och nödvändigt tagas hvarje ur det valdistrikt, der hans valmän sjelive befunno sig. Enligt hr v. Hartmandorff inlades det konservativa följaktligen i bibehållandet af Stånden och i tvånget att isitt val hålla sig vid Orten. Men frih. Boye anmärkte, att den Andra kammaren, allt detta oaktadt, på intet vis gjordes mera konservaliv, än den Första; och att hela lyckan af ett sant Öflverhus ej kunde uppblomstra för vårt land, med mindre Andra kammaren sammansattes af helt och hållet andra (aristokratiska, rent rojalistiska) ele: .enter. Hvad han säger, förtjenar just derföre så mycken uppmärksamhet, att han framkommer öppet och ofta ganska qvickt med de bästa och verkligen enda skäl, som hela den sidan i grunden eger. Med frih. Boye kan man säga, att aristokratismen, såsom bördside, och kamarillan, förstådd såsom ett mot folkprincipen öppet och medvetet fiendtligt element i staten, om icke dött, dock förlorat sin utmärktaste bjelte i Sverige. Trofast och ridderhgt drifver han den sattsen, att då, genom revolutionärernes närvarande projekter, de två enda rätt konservativa elementerna på svenska riksdagen, nemligen Riddarhuset och Presteståndet såsom stånd, skulle upphöra, så vore högst af nöden påkalladt, det något annat i styrka motsvarande konservativt insattes i stället, och härtill uppgifver han ganska konseqvent och oskyldigt den utvägen, att Konungen sjelf måtte tillerkännas rättigheten att utnämna (hela, eller en god del af) Andra kammaren. Man svarade Boye, att då Konungen med sin konselj utgjorde hela den ena Statsmakten, och Nationalrepresentationen hade för ändamål att just vara den andra, så måste väl denna då icke få uppblandas med sådana af Konungen konstituerade och insatte beståndsdelar, hvaraf följden blefve, att konungamakten gjordes till vida mera än den hittills varit i Sverge, och ifrån hälften förvandlades till nära trefjerdedelar af all statsmakt. Boye förstummades icke härvid. Han påminte — och påminte ideligen — att det Konservativa (hvarmed han, säkert ännu i likhet med hela den ema politiska sidan hos oss, aldrig förstod annat, än börds-, kast-, privilegiioch dogm-intressenas. upprättbållande) förut haft sitt stöd i Adeln, Presterskapet och till någon del Borgerskapet, så, som det hitintills på riksdagarne vore konstitueradt; men att, i samma stund som genom allmänna val och rådplägningarnes förläggande på de två kamrarne, detta i grunden upphörde, vore det i bögsta grad angeläget, att mota den progressiva yrsn genom inrymmande af Konungamakt inom sjelfva Representationen. Nu var det, som så småningom, under debatternas stegrade eld, och då man måste se sig om efter skäl för sin Andra kammare, man framträdde med det svaret, att denna kammares konservativa natur väl icke låge deruti, alt se sig sammansatt af andra elementer, än den Första; tvertom, den bestod (efter regeln) af alla de möjliga ingredienser, som hela Svenska folket sjelf hade; men den skiljde sig från Första kammaren genom att vara vald och insait, icke såsom den, för blott en riksdag i sönder, utan för flere (efter elt förslag: för fem; efier ett annat, som slutligen blef Konstit. Utskottets förslag: för trenne), hvarigenom dess ledamö!er skulle komma att fungera för en hel tidsperiod (efter det ena förslaget: femton år; efter det andra, som finnes i det nu hvilande representationsförslaget: nio år). På j denna lilla sak gjorde naturligtvis herrar Boye, Nordensköld och hela den e2ristokratiskt ensidiga konservatismens män ej det ringaste afseende. Men vi skola i det följande se hvad denna id i sjelfva verket bar att betyda; och hvilket slags frö till ny, stor, fosterländsk och alla sanna intressen omslutande konservatism den inlägger i riksörsamlingen. Först måste vi likväl taga de föregående andra punkterna, i det Nya, i sigte. Enligt löfte böra vi göra det i sammanbang med betraktelsen öfver, huruvida det till afeång