Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 2

nytt, vare sig bevisligen (d. ä. rationelt) nyttigt eller ej, är just härigenom ohistoriskt. Men denna åsigt hafva vi i det föregående upptagit, och fått af de historiske sjelfve det högtidliga svar, att de icke så vilja hafva sin princip förstådd. Vidgår man således, att karakteren af Ohistoriskt bvarken kan tillvitas representationsförslaget derföre, att det medför åtskilligt nytt, eller derföre, att det borttager åtskilligt gammalt, så vida nemligen det till införande föreslagna nya kan bevisas vara godt och det till borttagande föreslagna gamla dåligt, och begge åtgärderna kunna organiskt sammanhänga med det förflutna och omgifvande: så återstår att efterse, om detta vilkor här uppfyllts. Det nya, som skulle införas, består hufvudsakligen i: a) Valrättens utsträckande till flere personer och, i vissa fall, till flera slags personer, än som hittills egt denna rätt. b) Valbarhetens ulvidgande utom yrke och boningsort (stånd och distrikt), med bibehållen rättighet, raen utan skyldighet, att till sitt ombud vid riksdag utse en man af hvad f. d. stånd, som helst, och hvad hemvist, som helst, blott han har de qvalifikationer i öfrigt, som vallagen bestämmer. c) Rådplägningens inskränkande på två kamrar, begge valde och sammansatte af samma elementer, men, det oaktadt, likväl sådana, att då den ena (den s. k. Första kammaren) har tendensen att arbeta för framskridandets, det progressivas behof, skulle den andra (den s. k. Andra kammaren) vara försedd med karakteren af återhållande kraft och konservativ natur, till skydd och försvar för det varande. d) Införandet, alltså af ett nytt slags Konservatism, till hela den vidd och af den art, som, för samhällets styrka och bestånd, ett bibehållande (konservativt) element verkligen tarfvas inom sjelfva representationen. Vi utbedja oss läsarens synnerliga uppmärksamhet för alla dessa hufvudpunkter, men framför allt för de begge sista. Då man hittills i politiken nästan aldrig tänkt sig det konservativa annars, än som liktydigt med aristokrati, devouement, rojalism, privilegierade intressen af alla slag och en art blind eller halfblind dogmatism till försvar för det Gamla på de s. k. samhällets höjder; så skall man finna, att en annan, -en långt vidsträcktare och mera fosterländsk Konservatism i sjelfva verket både kan gifvas och i staten vid sina tillfällen behöfvas, ej allenast tiil skyddandet af alla de ofvannämnda intressena. för så vidt också de innebära något, som verkligen bör skyddas, utan ock af en mängd rent deraokratiska ämnen, befintliga i samhällets grundvalar, men hvilka lika ofta hafva ett försvar af nöden emot rådplägningarnes passioner, stundens öfveriloingar och partiernas nyckfulla ensidighet. Denna nya åsigt af angelägenheten att uppsätta ett värn för det Varande, af allmännare och folksenligare slag: med ett ord, denna aning om en mera äkta och allmän Konservatism, finner man väl icke rent uttalad, men likväl uppslagen i flera intressanta debatter under sednaste riksdagen, der frågan förekom om sättet för Andra kammarens bildande. Få nöjen ;öfverstiga det, att se den äldre (den ensidigt aristokratiska) konservatismens förklarade kämpe, friherre Boye, Ludvig Joh:son, då och då biträdd af hr Nordensköld och andre än högre uppsatte, outtröttligt draga i fält mot de förslager, som hrr Sprengtporten, Hamilton och v. Hartmansdorff, den sistnämnde modifierad a! grefve Spens, hade framställt, och enligt hvilka 4ndra kammeren (antingen bildad genom direkta val från menigheterna i landet, såsom Hartmansdorff ville, eller vald af sjelfva Första kammaren såsom Konstit. Utskottets slutliga Representationsförslag stadgade) icke skulle bestå af några i sig sjelf andra elementer, än den Första kammaren Boye kunde icke begripa, att på detta sätt rågon konservatism alls skulle inkomma i riksförsamlingen, då den svenska Andra kammaren) (af hr v. Hartmansdorff på goda skäl kallad den Aldre,, men hvilken benämning undveks) icke sammansattes, enligt Ståndsoch Privilegii-ideerna, af blott den högre adeln och biskopar, ungefår som Olverhuset i England; eller till en stor del utnämndes (såsom hr Nordensköld begärde) af konungen, till liknelse efter Pärskammaren ji Frankrike. Hr Grubbe hade vid ett tillfälle rätt naivt yttrat, att den Andra kammare, som man stod på väg att bilda i Sverige, ingenting anna! blefve, än en ny upplaga af den Första kammaren, enär den antingen, på samma sätt som denna, togs direkte ur folket utan afseende på högre stånd och förmögenhet, eller valdes af den Först: kammaren sjelf, således utan tvifvel blefve des echo. Frih. Boye upprepade i tusen variatione: qvickheten om den nya upplagan, Aldrig förtröttades han i nitet, att skildra nödvändigheter af ett återhållande element på riksdagarne : ständigt bevisade han nyhetsmakarne på riddarhuset, att deras Andra kammare skulle och måste blilva lika revolutionär till sin tendens, som den Första. Likväl rönte frib. Boye föga medhåll: rese ERE ER—— RE RERERER——E— m— mr ae i Rn