Aftonbladet – 16 mars 1844, sida 2

vattudrag födda a himmelska källor, mångfaldiga ådror af hjelp och vederqvickelse funno sina tysta vägar till de behöfvandes boningar, till de betrycktas bröst. L. tycktes lefva blott för att tjena andra. Han gaf råd, vård, handräckning, tröst, så långt han det förmådde. Att förskaffa arbetare tillfälle att förtjena sitt bröd, var ett föremål för hans omsorger. Stundom använde han, äfven till sin egen skada, sysslolösa handtverkare, för att gifva dem en arbetsförtjenst, som de behöfde. Och det var ur denna klass, som hans mördare framgingo! De äro att beklaga; han icke mer. Han har lidit ut, och kort var den sista kampen. Om det är förfärligt att tänka denna så menniskoälskande man döende under medmenniskors hugg och slag, och hvad hans bjerta dervid torde hafva kännt, så är det en tröst att veta, att den sista röst, som på jorden nådde hans öra, var tillgifvenhetens, att den sista, läskande drycken räcktes honom af broderlig hand. Många äro de som i honom komma att sakna en vän och ett stöd. Minnet af hans lefnadslopp, det goda han gjort, det vackra efterdöme han lemnat, vare, jemte boppet om återförening, deras tröst.