Aftonbladet – 16 mars 1844, sida 2

TILL INDIEN. Med sista posten skrifves från en korrespondent i Paris till Redaktionen följande: I stället för kanal och jernväg, hvilka länge varit projekterade att anläggas genom Egypten, har ett nytt och genialiskt förslag blifvit gjordt till vinnande af hel sjöväg mellan Medelhafvet och Röda Hafvet. Man yrkar nemligen en kanal från S:t Jean dAcre (lång 5 mil) till sjön Tiberias, som i norr emottager och i söder utsläpper Jordans flod, hvilken derefter faller in i Döda Hafvet. Hela denna sträckning utgör en dal af icke betydlig bredd, och har tvenne bergsträckningar till väggar. Som denna trakt är vida lägre än Medelbafvet, vill man från detta insläppa vatten och skapa en lång insjö, som från södra ändan af Döda Hafvet blott möter 40 mil land, genom hvilka också en kanal bör dragas till Röda Hafvet och Akaba, som har djupt vatten. Denna plan tyckes hafva mycket för sig och sysselsätter här starkt kapitalisternas uppmärksamhet. — Ett annat bref från Paris af d. 28 Februari innehåller följande: Antalet af Svenskar här har i vinter icke varit utomordentligt stort, kanske några och 30 på samma gång. Denna vår nations fåtalighet på stället har en fördel, men också en olägenhet. Fördelen är, att man ofta råkas och lefver i ett förtroligt kamratskap, och i synnerhet kan man vara viss, att hvarje middag träffa några landsmän på Halavans restauration till 2 franes i Palais royal. Olägenheten åter är, att Svenskarna, i följd af det nöje de fleste erfara af att sammanträffa med hvarandra så långt ifrån hemmet, föga hinna familiarisera sig med landets invånare. Ofverhufvud tyckas landsmännen också ej rätt trifvas med dem, hvarpå man ej kan undra. Först och främst kunna ganska få tala språket med så stor ledighet, som fordras, för att hafva fullt nöje af konversationen, hvilken i ett fransyskt sällskap är ytterst raffinerad och ofta hänför sig till en mängd dagens händelser och personligbteter, infall och ordspel m. m., hvilka utlänningen ej kan fatta. Sedermera måste man alltid Jifva litet mera varm i kläderna med en Fransman, för att få rätt trefligt med honom. De, som icke kunna abstrahera ifrån anspråk på en hastig intimitet skola derföre finna sig obelätna; men det är också för mycket fordradt af en flyttfågel, soma visar sig i detta chaos en kort tid, att han vill tillvinna sig den grad af uppmärksamhet, som endast skänkes genom en längre förbindelse; detta måste framför allt röra bekantskapen med utmärktare män, som ständigt sökas af resande utaf alla nationer. Bland notablare Svenske resande, som nu äro på stället, kunna räknas Majoren Emil v. Troil och Revisionssekreteraren v. Koch med fru.n