fyllelse, som förman sträng mot lättja och försum-. lighet, men angelägen att uppmuntra all sann för-: tjenst, för hvilken han äfven sökte och erhöll hederstecken och belöningar, dem han aldrig söktel för sig sjelf. Tillbjuden en förhöjning i sin embetsmannalön, svarade han: jag är ju redan mera lönad än jag förtjenarly . Menniskan har inga rättigheter; hon har endast skyldigheter : var en sats han gerna yttrade oeh dref då frågor i detta ämne afhandlades. Och som ban lärde så lefde han. Gynnad af lyckan, framför många sina medmenniskor, genom en sorgfri lefnadsställning, tycktes han vilja liksom försona det derigenom, att han egnade sitt lif till deras tjenst och hjelp. Ringheten af bans hehofver satte honom i stånd att mycket gifva. I högsta grad flärdlös och enkel syntes han olik de flesta menniskor, likväl utan skymt af tillgjord-. het. Derföre äfven ingaf han aktning och förtroende åt alla, som kommo honom nära. Hans ovanliga kroppsstyrka gjorde honom orädd och djerf. Varnad af vänner för sina ensliga Vandringar, ville han aldrig lyssna härtill, säker på sin sinnesnärvaro och sin armstyrka. Han fick äfven tillfälle att åtskilliga gånger pröfva dem. Anfallen en gång nattetid på Carl den 45:des torg af en grof karl, kastade L. med ringa möda denne till marken och fasthöll honom till dess bevekt af den eländiges böner han gaf honom lös. En annan karl, som begick en ohöflighet mot ett fruntimmer med hvilket L. gick, tumlade genast omkull för ett slag af L—s kraftiga hand. När en sådan vikingakraft förenar sig med denl! mest finkänsliga godhet, så är det — — skönt. Ett par drag endast häraf: IL. hade åtagit sig, af medlidande, att föra en till själ och kropp sjuk ungdomsbekant åter till dennes hemort. Några mil derifrån tyckte sig den sjuke icke kunkunna uthärda vagnens rörelse. L. steg då ur,l och tog utan tvekan och svårighet den lame sjuklingen på sin rygg och bar honom sålunda till bans hem. En vinterafton i Stockholm kom L. sednare än vanligt hem till sig. Porten var stängd, allt I huset var tyst och mörkt. Dess innevånare tycktes försänkta i sömn. Bland dessa var en nära anhörig till L. af ett nerfsvagt och lätt skakadt lynne. LIL. ville icke oroa henne genom slag och buller på porten, och derföre — aflägsnade han sig, vandrade i den kalla, stjernklara vinternatten af till Drottningholm, lade sig der på en bänk att hvila en stund, och återkom på morgonen, god och glad till sitt hem. I detta naturfriska lif felades icke heller dess skönaste blomma, kärlekens längtan och uppfyllelse. L. älskade i flera år en ung, intagande flicka. Hon blef hans maka och den innerligaste sällhet uppblomstrade i detta äktenskap genom makarnes på en gång lika och olika karakterer. Samma föremål lät deras ögon tåras eller deras läppar le; den enas bjertliga skämt framkallade ovilkorligen den andras. Små, flyktiga phenomener, men som i eviga sympathier ha sin grund. Kort var denna sköna lycka, dock! två lyckliga år äro en omätlighet, så för känslan, som för minnet. När L. efter två års äktenskap förlorade sin hustru genom döden, tycktes han känna att de voro åtskiljda blott för en liten tid. Hans sinnesfrid, hans glada, frimodiga lugn lemnade honom icke. Begär till mera frihet än han kunde äga i den folkrikare delen af staden, och behof af kroppslig sysselsättning förde L. att, som enkling, se sig om efter en bostad, som kunde skänka honom dessa fördelar, utan att aflägsna honom från Stockholm der han var fästad af sin tjenst. Om man under vandringen utåt Kungsholmstullen kastar blickarne uppåt de med kojor bebyggda bergen på höger hand, ett stycke framom Lazarettet, så märker man lätt, på höjden af qvarteret Bergsklippan större, ett litet hvitt, tvåvånings stenhus, som höjer sig öfver alla de andra låga husen, och som har ett enda fönster på gafveln, hvars spegelklara rutor vändas mot söder. Här var den koja, som L. inköpte, som han påbyggde och inredde till en treflig boning, bestående blott af ett enda rum på hvardera botten samt kök. Besvärlig är uppgången för bergshällarne, serdeles i vinter och halka, dock lättas den af trätrappor, och anländ en gång på höjden af klippan, så belönas man rikligen för sin möda genom en, den herrligaste utsigt, som någon stad torde kunna fram visa. Vidtberesta personer ha nämnt: Bosphoren! när de härifrån vändt blickarne åt Mälaren till, hvars blåa vatten man ser, i behagliga bugter, utbreda sig mellan skogbevexta höjder; men vänder man sig åt staden med dess omgifningar, så kan man blott tänka: sköna Stockholml När L. skämtvis uppgaf värdet af sin lilla bostad, brukade han värdera utsigten till ett hundra tusen riksdaler banko. Här betraktade han dagligen de herrliga skådespel, som naturen uppför uuder sina vexlingar at dag och pstt, af molnhimmel och strålande azur; här hade han hvar dag den njutning, som af alla måhända är menniskans största och bästa, den att beundra. Här äfven uppbrukade han och planterade med ezna händer en trädgård, som redan bar honom frukt, och det var med en liten stolthet, som han visade sina anläggniugar för sin åldrisa mor, då han förliden sommar hade glädjen emottaga benne i sin boning och dela med henne dess skönbet Ach frid