Aftonbladet – 14 mars 1844, sida 2

turliga öppenhet, som kommer sig deraf att man ingenting har att dölja, denna natuririskhet, som gör att själen rullar upp alla sina-blad ochiåter dagren träffa dem alla; låter solen blicka ini hvarje bladveck och lefver just derföre att den öppnat sig och med hvarje punkt beröres af ljuset. T:mman förflöt hastigt och då kammarherrns fru, i sällskap med hans beskyddare, grefven, och skolmästaren trädde ut ifrån skolbyggnaden, blef han missnöjd att så snart blifva störd i sitt samtal. Skolbarnen kommo som bin surrande ut på landsvägen; de hade nu en fristund och sprungo upp på kyrkbacken för att leka. — Ninh se der, är det icke Gillersvärd,; yttrade Ekner då han trädde in genom dörren och stod ansigte mot ansigte med sin gamla kamrat. Gillersvärd studsade då han såg grefven och sin hustru med uppmärksamhet rigta sina blickar på honom. Han tyckte sig finna att det ej gick ann att vara intimt bekant med klockaren i Hillinge och mottog således ej den utsträckta handen, utan sade: Jag vet inte om vi ej träffats förr, — herrns anletsdrag tyckas mig bekanta, hm, hm. — Jo visst, återtog klockaren, Mitt namn är Ekner, — nåh? . — Jaså, berr Ekner; vi ha träffats i Lund i fordna dagar, sade kammarherrn, å ja, det var en rolig tid; — fägnar mig att se herr Ekner ho så trefligt och ha en i sanning så älskvärd bustru. Ekner såg i början med förundran på sin gamle vän, men småningom smälte den till medömkan; ett moln af sorgsenhet drog sig öfver bans öppna panna då han svarade: Ja min herre, vår ungdom var en rolig tid, och derföre bar Jag försökt att bibehålla mig ung. Ser du mamma, tillade