Aftonbladet – 14 mars 1844, sida 2

af den Konung, som det helsat och emottagit mec löppna bjertan. ! I Konungen har lofvat, att såsom en rättrådir Konung och en huld fader för Svenska folket, ge Inom en laglig, rättvis och mid regering, efte lyttersta förmåga befrämja rikets och hvarje in Ibyggares sannskyldiga gagn och bästa; och folke Ihar tillbaka lofvat honom sin tro och huldhet lIngen betviflar, att dessa löften äro, hvad viljar beträffar, å båda sidor uppriktiga, och detta är Idet första och vigtigaste, emedan en ömsesidig god vilja skall undanrödja stora svårigheter och licke kan undgå att bära goda frukter. Men viljan är dock icke allt; det är genom dess uppenbarelse i regeringssystemet, i lagar, inIrättningar och förvaltning, som rikets och inbyggares sannskyldiga bästa skall befordras. Att sätts dessa i öfverensstämmelse med tidsandans stora rörelse och nationernes behof, är derföre den stora frågan; det bör vara den rätta utgångspunkten för hvarje ädel styrelses politik. Denna tanka kan förekomma såsom en alltför allmännelig och känd sanning, för att här behöfva upprepas; men den innefattar likväl den stora bufvudsaken. Hvarje tidehvarf har sin lösen, sitt insegel, sitt motto, som icke får förbises i den ideernas kämpastrid, hvilken bestämmer nationernas öden: och häfderna lära oss, att furstarne förvärfvat sig rätt till samtidens tacksamhet och efterverldens vittnesbörd om ett sannt regentvärde, just i den mån, som de förstått att uppfatta tidens tecken och framzått såsom dess banriörare i den andliga striden. Det var denna egenskap, som gifvit åt en af våra fordna regenter, Gustaf II. Adolf, tillnamnet den store. Afven det närvarande tidehvarfvet har en sådan lösen, ett sådant motto på sin sköld, och det är: all utrota de sista spåren af hedendomen och feodalväldet, samt att införa rältstillståndet och den kristliga sedoläran i samhällena; det är att erkänna, att individen redan såsom menniska eger anspråk på skydd och omvårdnad af staten, sam! att regeringsmakten är till för att vårda allas rätt och att genom lagarna icke blott uppråtthålla frid och ordning i landet, utan ock det helas jemnvigt, genom att skydda de svagare mot missbruk och ingrepp af de starkares välde. pFörsöket är svårbn, skall sannolikt mången invända, emedan det hittills så sällan blifvit anställdt af de maktegande, och andre skola kanske tillägga, att anspråken äro öfverdrifna. Att det dock icke är så svårt, som man torde vilja förespegla, utgör just föremålet för närvarande artikel att söka utreda; och, hvad mer är: vi hyse den öfvertygelsen, att sällan en regent befunnit sig i en mera gynnande ställning att kunna förverkliga alla billiga och rättmätiga förhoppningar i detta hänseende, samt derigenom förvärfva sig en oförgänglig ära och tacksamhet, än konung Oscar. Vi förbise bärvid ingalunda den anmärkning, som kan hemtas ifrån Europas närvarande politiska ställning och den allmänna spänning, som synes rådande emellan kabinetternas förbund å den ena och folkens tänkesätt å den andra sidan. Vi erkänne att de slätsatser, som mången häraf vill draga i afseende på svårigheterna för en Svensk Regent, att framgå på de populära reformernas bana, ega nog mycken skenbar vigt, för att förtjena att tagas i allvarligt betraktande, serdeles med afseende på Sverges nära grannskap med den stora envåldsmakten i östern. Vill man likväl egna en mer än blott ytlig uppmärksamhet åt denna serskilda fråga, så skall det inses, att den skenbara vådan snart försvinner. Vi kunne icke föreställa oss, att Sverge i detta fall befinner sig i sämre ställning, än de öfriga staterna af den andra eller tredje ordningen. Vi hafve: lik väl sett huru folken i flere af dessa stater, i Belgien, Portugal, Grekland, till och med genom revolutioner förändrat sina statsförfattningar, utan att de stora makterna vågat inblanda sig deri genom öppet våld. Alla dess: förändringar bafva imedlertid haft för ändamå att genomdrifva folkens vilja emot rezenterne: samtycke — att utom den lagliga ordningen till tvinga sig rättigheter emot deras vilja... Om ni got sådant är här icke fråga, utan endast om så dana reformer, som kunna ske antingen på grunc af initiatif ifrån konungen sjelf, eller genom der moraliska inverkan af. folkets yttrade tänkesätt men allt i den ordning grundlagarna föreskrifva Härtill kommer dessutom, att konungahusets rättighet till thronen redan ör befästad, icke blott genom successionsordningens yttre band, utan ännu mer; genom sjelfva nationens förhoppningar, att i sin nye Konung erhålla en rättrådig och populär regent, en regent för hela folket, icke för kotterioch klassväldet. TT ÅA a 20 cv no er st: TLL is I RR Mm fa