Aftonbladet – 13 mars 1844, sida 2

rn. An 7 nn so historien vet att berätta; derom), samt under alla skiften vidlådit dess karakter såsom hufvudsakligt skaplynne. Menar man icke sådant med ett folks nationalitet, så har man ock ingen rät-! tighet att derpå lägga den betydliga vigt, man gör, då man omtalar nödvändigheten, att i sociala reformfrågor icke stöta, icke förbigå, icke krossa, icke göra Gud vet allt hvad på densamma. Också måste det endast vara sådana egenheter hos ett folk, man bör anse sig tvungen att hafva rättvist afseende på, för att icke skapa en papperskonstitution,, fota ;reformer på lösa vattnet, bygga luftslott o. s. v. Ty det är ganska angeläget, att förändringarne, för att lyckas och bära frukt, måste kunna slå rot inom folket sjelf; hvilket åter blir omöjligt, om dess verkliga karakter, dess ursprungliga sanna egenhet icke tagas i beräknande. Men då vi nu, med Hr RB. och hans politiska sida, vända oss till den ifrågasatta Stånds-representationen i Sverige och dess nuvarande arbets-sätt på fyra rum, hvad skäl har man väl då, att räkna detta till svenska nationaliteten, så att en förändring dermed skulle stöta emot sjelfva folk-karakteren? Svenska historien vitsordar, att de närvarande formerna för den svenska riksdagen äro ganska unga, och till på köpet alls icke samtidigt uppkomna. Man skall ej kunna nämna mer än elt enda sckel (det nästförflutna, det adertonde), hvarunder svenska riksstånden till antal, sammansättning och omständigheten att öfverlägga på fyra kamrar, kunna sägas hafva varit sig fullt lika, och desamma som nu. Hvad för en synnerlig nationel vigt vill man då häfta vid det skrupulösa bibehållandet af en riksdagsform, som varit till under en så liten del af sjelfva folkets lifstid, att den icke följt med under tiondedelen, kanske knappt tjuzondedelen deraf? Ursprungligen representerades svenska folket blott af Bönderne. Då fans: således alls inga skilda stånd ) på riksdagarne (Allshärjartingen); än mindre satt man under sina rådslag åtskild i flera kamrar; Detta förhållande varade i Sverige, minst räknadt, tusen år; eburu det utan tvifvel bar en ännu mycket högre ålder, fast historien ingenting förvarat derom. Toeaciti ryktbara Civitates Suionum bestodo på sina möten ej af annat, än rådslående bönder; och Sturleson, ända in på tollhundratalet, känner inga andra stånd. Det är visserligen sant, att Bönderne på den tiden till:ka omfattade allt hvad i sednare perioder blef kalladt Adel (lik väl sedan, såsom bördsoch diplomadel, härifrån vida skildt), äfvensom det man i nyaste tider benämner Ståndspersoner på landet. Borgare funnos ej; och om ett Presterskap, med rättighet till stämma på de fordna folkförsamlingarne, vet man alls intet, blott att det under mötena biträdde såsom tjenstförrättande vid offren. Man kan äfven anmärka, att Bönderne på den tiden icke fullt motsvarade det stånd, som nu kallas efter dem. Men den omständighet, hvarom vi nu endast tala — nemligen, att uti den ursprungliga svenskt nationela riksförsamlingen inga skilda slånd förekommo, lika litet som ett öfverläggningssätt på skilda rum, eller besluts fattande med fyra delade stämmor — står icke desto mindre fast. Först efter tolf sekler uppträdde Adeln, såsom en, till följd af rusttjenstsinrättningen, från det öfriga folket skild: korporation, eller stånd i politisk mening. Något derefter, och såsom en motvigt deremot, framstod Presterskapet äfven som en egen korporation för sig, genom kyrkans natur och beroendet under den romerske påfven skild ifrån den öfriga nationen. Småningom. framkallades städernas Borgerskap till egen politisk makt i riksförsamlingen (de nu så kallade Herredagarne); och Bönderne, som från urminnes tid utgjort folkrådets hela massa, blefvo nu deraf blott en fjerdepart. Hela denna medeltid, synnerligen under tyska och danska regenterne, kallades stundom ti!l riksmötena blott några enskilde, (dem Konunpgarre, för sina afsigters genomdrifvande, kunde räkna på). utan att göra afseende på stånd eller de kallades antal. Så hände, att den ena gången voro Bönder och Borgare med; den andra gången icke. Ibland utgjordes herredagen af ett öfvervägande antal Adelsmän; ibland tozo Prelaterne öfverhanden. Först genom Sturarnes inverkan kommo riksmötena att mera ordentligt bestå af de fyra bufvudkorporationer, nu i landet funnos. Ehuru således vid Gustaf Wasas tid fyra stånd voro till, suto de likväl ännu icke åtskills på fyra rum under sina rådplägningar; och denna form för rikådagen stadgades hvarken genom bruk eller lag, förr än in på sextonhundratalet. Härvid bör man fästa sin synnerliga uppmärksambet, emedan det just är genom fyrkamrigheten under rådslagens fattande, som trögdeten I det nuvarande ariksdagsmachineriet, jemte möjligheten al ömsesidiga kullvoteringar af andra stånds beslut till ärendenas myckna fördröjande och till uppgjorda konseqvetita förslagers sönderrifvande m. m.. hufvudsakligen uppkomma, och hvaremot Konstit. Utskottets hvilande Representationsförändring förnämligast utgår. Och det är just denna sak, som i dem svenska. riksdagsförtattningen är så ganska ung. FEjen gång på sextonhundratalet kom den fulit till stånd i sitt mnärvarande skick, emedan ett slags särskildt stånd, Krigsbefälet, länge äfven ingick i ständernas sammansättning, delibererande för sig sjelf och stundom underskrifvande särskildt Beslut eller Afsked, för sin del, ehuru det väl ansågs för ett slags Adel; äfvensom den betydande omständigheten inom Ådeln enskildt, att rösta klassvis, i stället a oo ta Åt NANhörde förr än år 4740