Aftonbladet – 13 mars 1844, sida 2

ör hvad vi, för vår del, i ämnet hafva att säga, ! emedan det märkvärdigt skefva, men uppriktigti och afslöjadt framlagda uppslaget säkert utgörla den innersta tanken hos, ej blott herr Rosen-t blad, men, hvad mera betyder, hela den fraktion ! af våra ultras, som anse det bästa sättet att ställa: sig in hos nationen, göra sina läror smakliga och yttersta stunden försvara det skadliga och oförnuftiga i representationen (hvaraf de för sitt sy-!l stem vilja skörda frukterna), vara, att uppdraga!: n skarp gräns emellan Rationelt och Nationelt;: med andra ord: emellan hvad Förnuftet fordrarli och hvad som i Folkets karakter af ålder skali vara så grundadt, att man icke kan upphäfval!: let, utan att ställa sig ulom folket, i hvilken sändelse naturligtvis det, man har att föreslå, blir! l ) nationligt och sådant, att det ingen rot kan fatta folkets eget hjerta, sinne, tycke och hela företällningssätt. Planen med detta förfarande är tydlig. Man vill ntaga en så beskaffad position, att man alltid om varje ändamålslös, föråldrad eller skadlig samhällsform, som man önskar bibehållen, skall kunna utropa: ja, visserligen är den dum! vi medsitva det (ty derhän är man likväl bragt, att man måste medgifva detta); men, mine herrar! denna dumhet är så fastvuxen i nationens eget sätt att vara, tänka och lefva, att vi skulle krossa sjelfva nationaliteten, om vi vågade aflysa den der befängdheten, hvilken utgör ett af de dyrbara palladierna för sjelfva vår svenskhet., Likaså vill man kunna möta hvarje förslag till förbättringar, för hvilka man bäfvar, med detta lika förträffliga utrop: ja, visserligen är förslaget klokt, förnuftigt, till och med rättvist! vi medgifve det (dertill är man nemligen också efter många bekymrande nederlag bragt); men, mine herrar! olyckan är (proh dolor!), att det icke öfverensstämmer med nationens beskaffenhet: införandet kan således icke lyckas, emedan det icke af folket kan omfattas, ej kan sammanväxa med dess fördomar, ej kan blifva af, ej kan bära frukt, ej kan gå för sig, ej kan etc., ej kan etc. etc. etc. För att inleda den önskade tvedrägten emellan Förnuftets fordran och Nationens fordran — hvilka begge fordringars oförenbarhet utgör hufvudproblemet för våra ultras att få bevisadt — låta herr Rosenblad och bans vänner blott ett så beskaffadt Rationelt få vara i frågan, som består i tomma abstraktioner, allmänna typer, politiska loci communes; hvarefter det måste blifva ganska lätt att utbrista, såsom herr RB. gör i förevarande diktamen: fans det en allmän typ för ordnandet af ett samhälle och specielt af dess oikrepresentation, så skulle samma representation passa i alla länder, under alla tidehvsrf, för ett folk vid första inträdet på civilisationens bana och. då det der uppnått den högsta höjd — — eller, för att anföra exempel från vår tid, samma folkrepresentation passa i England, Turkiet och på Nya Zeland! oa. Nu fråga vi: hvad berättigar väl Hr RB. och bela den meningsfraktion, hvarunder han sorterar, att antaza, det de, som arbeta för en förenklad och förbättrad representation i Sverige, endast hafva nakna abstraktioner, utopier och allmänna typer, i sigte? Först och främst torde Hr R. sjelf nödsas medgifva, att åtskilligti rättsväg oefiergifligt, likasom i rationelt afseende gemensamt för aila menniskor verkligen i verlden gifves till; någontipg, som sannerligen skulle vara ganska passande både i England, Turkiet och på Nya Zeland, ehuru det troligen af respektive maktegande der hindrades ifrån att införas. Hr RB. har sjelf stött på en sådan allmän typ, då han i sitt diktamen på ett ställe medgifver det vara statens (icke någon viss stats, utan allas) ändamål, att t. ex. skydda hvarje samhällsmedlem till lif och egendomp,. Sådant passar alltså staten att göra på Nya Zeland och i Turkiet, lika så väl som i England; och kan följaktligen af en statslärare med fullt skäl påstås böra ega rum öfverallt, om det ock af Nya Zelands och Turkiets ultras otvifvelaktigt rönte motstånd. Flere andra ,allmänna typer, skulle utan svårighet kunna uppgifvas, såsom: att hvarje samhällsmedlem bör hafva rättighet att uppfostras till hvad godt och förnuftigt är, han må tillböra hvad himmelsstreck som helst ; att, då eganderätten af Hr R. är erkänd såsom ällmängiltig, hvarje samhällsmedlem alltså måste tillerkännas rätt, att sjelf om sitt få förfoga m. m.; och detta allt i sjelfva Turkiet, ej mindre än i det torylyckliga England. Likväl ieke blott medgifva vi, utan det utgör just ett af våra hufvudpåståenden, att det Förnufliga, som i praktisk väg bör framställas till utförande, endast i några vissa fall kan bestå i sådana der. allmängiltiga (för alla folk och alla tider tillämpliga) grundsattser; men att deremot flertalet af sociala inrättningar måste modifieras:efter olika folks lynne ochskilda tidehvarfs kultur. Detta innefattar dock alldeles icke — såsom Hr R: och konsorter tyckas vilja — någon afprulning på det Förnuftiga, något upphäfvande af det Rationela, utan är tvertom alldeles i sig sjelf förnuftigt och rationelt. Också på grund häraf är det, som just vi så många gånger drifvit den läran, att. mycket, som i fordna tider. kunnat försvara sin plats såsom klokt och nyttigt, icke numera är det, emedan det upphört att vara tidsenligt. På samma sätt hysa vi helt och hållet grundsattsen, att institutionerna i hvarje land böra vara folk-enliga (nationela) lika mycket som tidsenliga; men hvar och en finner, att reformer, på sådant sätt gjorda i öfverensstämmelse med en epoks kraf och rättade efter ett särskildt folks karakter. för ingen dal ära än mindre behöfva vara