Aftonbladet – 13 mars 1844, sida 2

nn nn LJ en,för ett ohistoriskt prat, som endast kan förvåna senom sin djerfhet, att i våra dagar våga låta sig höra till medlemmar af ett i sina egna bhäfler kunnigt folk. Ännu en gång fråga vi: hvad stridande emot venska Nationligheten kan det innebära, att förindra sättet för riksdagsrådplägningarne ifrån tt fyrkammarsystem till något annat, då det, som man vill ändra, knappt för sitt bestånd kan räkna 130 år af de nära 2000, som nationen sjelf vait till? Vi tala icke nu om några andra skäl ör eller emot, utan blott om det så idkeligt ifrån stt vissst håll till skrämsel frambållna åkerspöset: brott emot folkkarakterens grund. Så ömma vi iro om den sanna nationlighetens upprättbållande, samt att ingenting måtte företagas, stötande eller upphäfvande för den, så hafva vi dock sett, att aran i detta fall är fullkomligen ingen, hvad beträffar de fyra ståndens deliberationssätt på fyra rum; hvilket sannerligen är en nyhet i det gama Sverige, och hvars aflysande således icke kan stöta vårt grundlynne. Hvad åter faran af de nuvarande riksståndens upplösning skulle angå, betraktadt ur synpunkten af val till riksdagsmän — så att möjligen ett helt nuvarande stånd skulle i riksförsamlingen kunna blifva -orepresenteradi — så är denna fruktan inbillad, derföre, att, eniigt det hvilande Representationsförslaget, rättigheten qvarstår för hvarje valman, att till representant it sig bland de valbara taga en man af det yrke eller stånd, han sjelf tillhör, om han så vill. Ehuru stånden således upphöra såsom slulna politiska korporationer på riksdagarne, hafva de lik väl sig fullkomligen förbehållet, att, för allt hvad de i social. väg, såsom yrken, lefnadssätt, till och med fördomar, behöfva och vilja hafva 1 riksförsamlingen försvaradt, värnadt eller uträttadt, härtill taga de skickligaste organer, de nånsin kunna önska sig och mäkta uppfinna. Hvad kan då skäligt mera åstundas? Hela rättigheten bärtill är qvar: blott skyldigheten, att nödvändigt skola representeras af sin vederlike i stånd, är borta. Vill man se denna distinktion fördomsfritt och på nära håll, så skall man deruti upptäcka fördelen nedlagd af en successiv utveckling, ifrån skråoch korporations-intressena till en mera vidgad fosterlaudskänsla; men möjligheten härtill gifven på ett sådant sätt, att icke en gång de förra på det ringsaste förnärmas; utan kunna uttala sig och göra sig gällande fjemt så. mycket och så länge, som de finnas till i landet och qvar i ett tidehvarf, närvarande eller kommande. En borgare, till exempel, har alltid rättighet, att till representant åt sig taga en borgare, om han vill. År nu: borgerskapets personal öfver hela riket, samt och synnerligen, genomträngd af öfvertygelsen om nödvändigheten, att vid ett riksmöte hafva sina handelsoch näringsfördelar bevakade på ett särskildt och preeminerande sätt, så följer, att alla valmän i riket, som äro af handels-, fabriks-, mapuaktureller näringsyrket, icke välja på andre representanter, än sådana, som vid riksmötet hålla dessa intressen uppe. Inträffar åter, att borgerskapet, antingen till följe af ändrade konjunkturer i handel och näringar, eller genom sina egna åsigters utvidgning, mera öfvergå till det rent fosterländska intresset, så händer, att de ickeyså uteslutande bry sig om att välja borgare till ombud. Anyo kan en tid sedan komma, då genom andra intressens stegrade och alltför stora anspråk, det för det allmännas väl just bleve: angeläget, att handelns och näringernes sak vid ett riksmöte mera, än i en period förut, framhölles: att till och med deras rättighe ter för någon epok uividgades: då låge det ock i sakens natur, att alla medlemmar at dessa yrken öfver hela riket toge endast män af sitt fack till representanter; och, derest behofvet gerom någon social kris vore sådant, att det gällde fleres bästa, än blott sjelfva borgerskapets, så är ingenting säkrare, än att äfven många valmän, hvilka ej i sig sjelfve tillhörde borgerskapet, dock till ombud för sig valde eminente borgare, rust för att skydda ett sambällsgodt, som då, i den suppoaerade perioden, skulle behöfva framför andra skyddas. Sålunda ser man, ett allt efter behofvets stigande eller fallande, skulle riksförsamlingens sammansättning sjelf till sina elementer någo! byta om. Hvad kan tänkas fördelaktigare och näturligare? Och detta eger rum genom den qvarstående rättigheten för hvarje valman, att taga en man af sitt eget stånd (efter ban har rätt att taga hvem han vill); men utan skyldighet att göra det, om han icke vill. Hvad i vårt bärvarande exempel blifvit sagdt om borgerskapet, gäller naturligtvis lika för adeln och hvilket s. k. stånds riket, som helst, hvilket alltid på detta sätt kunde hålla sig politiskt uppe, jemt så mycket, som för tidehvarfvets väl erfordrades. Man har hört motsidan, med en ömhet för Bondeståndet; som låter obeskrifligt rörande, helst då man påminner sig huru kärt det måste vara för denna sida, att se de pnidske och svårbandterlige bönderne på riksdagen, försäkra, att. följden af det hvilande Representationsförslagets valsätt skulle blifva den, att: få eller inga bönder komme tillstädes i riksförsamlingen. Besynnerliga fruktan! Bönderne, hvilka, efter hvad man med detsamma försäkrar, utgöra fem sjettedelar eller, till det minsta, tre fjerdedelar af hela Sveriges befolkning, skulle icke kunna i riksförsamlingen uppställa ett betydande antal män, valde ibland dem sjelfve? Jo,, svarar man, de skulle visserligen kunna göra det; men de skulle icke vilja det; de skulle icke bry sig derom; de skulle med unneäckta händer öfverlemna rikedacsbesväret åt