Det är ofvanför visadt, hvilka stora prerogativer Grundloven i detta hänseende tillägger Horska konungamakten, och vi beböfve blott deribland påpeka en enda, Konungens rätt att utnämna alla embetsmän, icke blott de civila och militära, utan äfven de andliga eller presterliga. Att denna makt äfven i Norge blifvit förlamad af systemet, och såsom D. C. anmärker, då den blifvit tvingad att handla, stannat vid halfmesyrer och kommissioner, bestrides icke; det är tvärtom att beklaga. Påtagligt är likväl, att Norges ekonomi gjort ganska betydliga framsteg, om de än icke visa sig precist i de grenar D. C. utpekat. Den norska handelsflaggan har förvärfvat utmärkt anseende och allmogens välstånd har af alla blifvit lofordadt. Den anda af sjelfständighet och drift, som hos folket utvecklat sig, är dessutom en borgen för, att de ekonomiska reformerna med kraft skola fullföljas. Det är tydligt att D. C. ansett tidpunkten vara derför gynnande, och i denna tanka iostämma vi fullkomligt.