Aftonbladet – 12 mars 1844, sida 2

riga angelägenheter, ty det gäller om folken, nästan mer än om individerne, att de icke med besked egna sig åt mer än en sak i sender. Imedlertid har Norska folket äfven under denna period uträttat ganska mycket och verkligen sökt att realisera det omöjliga att på tre decennier upprätta hvad fyra sekler låtit förfalla. Det bar gjort mycket, som vi, med vida rikligare materialier, på än längre tid icke förmått uträtta. Det har gifvit sig en solid bankinrättning;det har i landet infört den högre undervisningen och ordnat den lägre; det har bragt en vigtig del af lagverket i ordning och skall snart vara färdigt med det öfriga; det har infört kommunalstyrelser och dervid baft svåra strider att bestå med byråkratien och den för centralisationen intagna konungamakten, och det har åstadkommit en väsendtlig förändring af beskattningssystemet. Merendels har folket vid alla dessa frågor haft att kämpa med många svårigheter från Konungamaktens sida, och det är uppenbart att dennas inflytande kunnat i betydlig mån öka de ofullkomligheter, som vidlåda alla menskliga verk; men man bör dervid aldrig förglömma, att folket, under alla dessa bestyr, äfven troget åt sig förvarat den så mycket disputerade makten, att sjelf efterhand bota de begångna felen ). Jemföres det, som sålunda blifvit uträttadt, med de försummelser, öfver hvilka D. C. klagar, så märker man genast, att allt sådant, som mest berott af de intellektuella och moraliska krafterne, och på hvilket folket kunnat utöfva mesta inflytandet, blifvit i allmänhet väl vårdadt, samt att deremot det, som blifvit försummadt, bestått i sådant, som mest berott, dels af administrationens makt och goda vilja, dels ock tillika af materiella tillgångar. Hvad dessa sednare angår, så voro de just icke stora, i det ögonblick då Danmark nödgades släppa sitt tag öfver Norge och detta återtog friheten. Hopsamlandet af stora intellektuella medel är endast möjligt för ett sjelfständigt folk, och det var således ej underligt, att Norge saknade sådana tillgångar. Det saknade en sjelfständig administration och de för administrationens serskilda grenar inrättade verk med dertill hörande etablissemanger, samlingar, personal m. m.; det saknade de högre undervisningsverken, och de många samfunden för dyrkande af vetenskap, vitterhet, skön konst eller slöjd; det egde nästan inga fabriker, dess bergsväsende var af ett inskränktare omfång, dess militärväsende var i allmänhet outbildadt och saknade materiel, deribland äfven en örlogsflotta, med dertill hörande etablissemanger; det hade slutligen intet penningverk eller snart sagdt inga penningar. Med rika penningtillgångar kan man visserligen, liksom tzar Peter genom ett varde framkalla alla dessa inrättningar, hvad formen angår; men det fordras tid; det fordras en kunnig och driftig styrelse, för att i dem ingjuta och underhålla lif och rörelse, för att skapa och utbilda den tjenande personal, samt likaså den uppfattning, det förtroende och de vanor hos folket, som å ena och andra sidan utgöra vilkoren för dylika inrättningar. . Folkets ombud kunde i dessa angelägenheter icke utöfva någon direkt verksamket. De kunde blott i den allmännaste form uttrycka landets önskningar, granska regeringens förslag och, så långt landets tillgångar medgåfvo, bevilja de för utförandet nödige medlen. I detta hänseende: har ingenting blifvit lagdt representationen till last. Den hastade att upptaga ett lån, för att supplera bristerna i landets tillgångar, och dess anslag till under visningsverken, till vetenskapsmännen, till flottan och till embetsmännens aflöning hafva varit så frikostiga, att de väckt förundran öfverallt, der man vet hur fattig norden är. Regeringen åter hade icke blott pligten att i administrativa frågor taga initiativet, utarbeta planer och handbafva deras utförande, ty derföre lönar man en administration; den var äfven af grundlagen försedd med alla dertill nödiga medel. ) Då det för någon tid sedan anmärktes, att Norrmännen i sin nya kriminallag låtit påtruga sig stadgar, som en gång kunde blifva menliga för yttranderättens fribet, bemöttes detta af en tillYstädesvarande Norrman med följande erinran: Det var nödvändigt att vi antogo dessa stadgar, emedan vi eljest icke ,vunnit Konungamaktens sanktion åt den för oss så nödvändiga nya kriminallagen; framdeles föreslår en eller annan representant dessa stadgars förändring och på tredje Storthinget derefter är den saken bjelpt, ehbvad Konungen säger nej eller ja.