Aftonbladet – 12 mars 1844, sida 2

Professorn gick, underliga tankar sväfvade en stund för författarens själ, han satt länge tigande och betraktade porträttet af en flicka, just detsamma han visat sin vän. Det föreställde den enda han älskat, den han glömt för att tjena menskligheten, — ett par klara tårar samlade sig småningom i ögonvrårna, en djup suck arbetade sig fram ur bröstet. Den srillrika mannen liksom vaknade på en gång, skrattade tvunget. Hvad man ändå kan vara narraktig ibland, mumlade han för sig sjelf, här bat jag sutit och suckat och nära gråtit blott för en löjlig id från mina pojkår — hal! ha! hal — Man har ändå bra lätt att blifva en komplett narr, jag behöfver verkligen våld med mig sjelf, att åter blifva förnuftig. — Små barn derborta, som lekte med mina planchverk — å ja, det skulle vara rätt vackert, och en hustru sen Som satt der vid bordet och arbetade — en rätt skön tafla — men. allvar, Lindföf — dina skrifter äro öfversatta på tyska i Berlin och en Dy upplaga i Leipzig. På engelska kom en pnitid upplaga ut i fjol, med stålgravyrer — och i Frankrike — med ett ord, Lindlöf är känd i bela Europa och nu sitter han här och vill bortbyta bela Europa mot en grupp, blott några alnar i omfång — blott så stor, att den kan omfattas af mina armar, en hustru och ett par barn — ha! ha! bal — Nej, Gudi lof, jag är klok, jag låter ej illusionerna störa mig i mitt lopp mot mitt mål. . IV. ALLT FÖR — ÄRAN. Kammarherren Gillersvärd gick med starka steg fram och åter i sina rum, Vvaxl!jusen på bordet brunno klart och belyste bans mörka, dystra ansigte, Ett fruntimmers-porträtt hängde midt öfver soffan; det var ej skönt, men ett wisst örag af lättsione och djerfhet syntes kring ögonen och de fina fårorna kring munnen; det var ett porträtt af kammarherrns unga fru.