Aftonbladet – 11 mars 1844, sida 2

pi NE OO AU ABREDE VVE FI Re, UFPFFUG Gl Idra nationer en verklig, och medan vi tryggt förtröIsta oss på våra klippförskansningar och robusta armar, glömma vi att naturkrafterna i vår tid spela en underordnad röle, i det de småningom tvingas att träda i civilisationens tjenst. Man erkänner nu anI norstädes, att den råa kraften förr eller sednare måste gifva vika för kulturens gudomliga öfvermakt. Låtom oss derföre med möjligaste första förjaga I högmodsdjefvulen och riktigt lära oss att inse vår Tegen litenhet, ty då först är hopp om framgång. Att vi gå tillbaka i en tid, då allt går framåt då det är ett sträfvande och en utveckling i alla rigtningar, Idå det dagligen sker vigtiga och nya uppfinningar I till civilisationens fromma, då alla näringsgrenar taga en förut okänd fart, vittnar starkt emot oss och kan icke annat än väcka bekymmer och tvinga till en nöjaktig undersökning af orsakerna. Vi tro, som sagdt, att dessa icke ligga i konjunkturerna, men i vårt eget moraliska tillstånd. Det är detta som förlamar vår verksamhet, det är detta som verkar tillbakaskridande och med tiden skall göra oss till föremål för verldens förakt, om vi ej söka att rätta detsamma. En fremmande resande, som utan att känna språket hade berest en stor del af Norrge, hade anmärkt sig till minnes ett kraftuttryck, som han hörde användas vid alla tillfällen, då det var något på färde, och hvars betydelse han derföre var mycket nyfiken att lära känna. De märkliga orden voro dessa: Aa skidt det kan vere det samme,. Sannerligen, intet kan skarpare uttrycka det Bufvudonda, vi lida af. Sentensen är slående, och den rätta beteckningen för vårt uppfattningssätt af lifvets serskilda åligganden kan icke framkomma i en skarpare och mera tröstlös form. Den innehåller prototypen för vårt nationalfel, sjelfgodhet, likgiltighet och dorskhet. Det kan vara det sammap, säger man och traskar flegmatiskt genom lifvet utan att se hvarken tilt böger eller venster. Folk och regering, gammal och ung, handla i största harmoni efter denna grundsats, och dermed gå sakerna sin sedvanliga snigelgång det ena året in det andra året ut, intilldess man antingen betsges af en oemotståndlig sömn som räcker till domedag eller inertien går öfver till ett berserksraseri, hvilket far fram som en hvirvelvind och rycker upp med rot allt gammalt, det onda med det goda, för att skaffa frisk luft åt tidens gäsande tendenser. Vilja vi undgå dessa föga önskliga ytterligheter, och det måste och skola vi, så är det på tiden att kasta bort denna indifferentismens devis; — det skail öfverallt och framför allt händlas, framskridande bör vara vår stadiga tanke. Hvar sak har sitt rätta handtag (Hank), och det skall man gripa, sutte det än vid ansträngningens yttersta punkt. När vi pu sjunga om Nordmanna kraft och välde. är parodien pvära, ty alltför ofta skall man finna den på bottnen af bränvinsflaskan eller som lösen i hvarjehanda rått samqväm. Men vi veta och vilja trösta oss dermed, att bakom detta skum är en djupare rörelses kraft. Icke är änvu hvarje gnista af den goda Nordiska anda, som unvderkufvade Europa, utsläckt. Annu finnas kraftiga själar i Norge, om än: sorg och harm öfver tidens förderf ängslar och nedtrycker sinnet. Det är på tiden att de goda krafterna förbinda sig för att ställa sig som värn och motvigt mot det omkring sig gripande tidsonda. Det är på tiden att enhvar, som har röst att tala med. predikar korståg mot dorskhets-, dryekenskapoch högmodsdjefvulen. Låt oss komma till erkännande af våra nationalfel och deraf, att utan flit, verksamhet, sedlighet och nykterhet ingen lycka står att uppnå hvarken i lifvet eller i staten, ty utan detta dubbla erkännande är hvarken förbättring eller framgång möjlig. Vår skildring synes mörk, kanske alitför mörk: men de starka slagskuggorna måste starkt framhållas förrän ljuset kan träda fram. Ljuset skall utgå ur mörkret. För att dock icke beskyllas för att föra för stora ord der små kunna göra tillfyllest, för lust att utan grund vilja nedsätta nationen, och derigenom uppväcka rättmätig harm, split och tvädrägt, skola vi i korthet kasta en blick på det vigtigaste af vårt tilstånd, och man må sedan döma sjelf, om vår teckning är vanskapad eiler icke. Vi fordra blott att man, efter att hafva blifvit gjord uppmärksam på de starkast framträdande sidorna, sjelf vill närmare pröfva, och vi äro förvissade, att man skall, sannande våra ord, harmas och bedröfvas öfver bristerna i vårt tillstånd. pVi vilja begynna med vår administration. Då denna skall vara den ledande, den framskridande principen i staten, hvari lifvet skall afspegla sig och fiana stöd, ledes man först till betraktande af dess tillstånd. I administrationen kan man icke klaga öfver overksamhet. Der arbetas och arbetas raskt nästan i alla grenar. Protoköller och oändligt många böcker papper skrifvas årligen täta och fulla. Man bliver städse mer och mer spänd på resultaterna. Vi hafva väntat dem i 30 långa år, år af bvilka hvart och ett borde hafva varit så godt som ett decennium, om vi skulle hafva tagit igen hvad vi hafva försummat i de 400 föregående åren, och sannerligen vi förmå ännu knappt att skymta dem. Hvilka väsendtliga förbättringar hafva således föregått i administrationen? Vi hafva efterspårat dem, men de äro spårlösa. Justitsoch Politiväsendet går på sina hundraåriga knarrande gänglor, på reformer efter tidens fordringar tänkes icke. Frågor, hvilka, som t. ex. juryfrågan, i lång tid varit föremål för undersökning och utredning annorstädes, äro här ännu icke bragte å hane. I administrationen för vägoch forselväsendet har man otvifvelaktigt skridit tillbaka. På postväsendets företräde kan tjena som exempel, att man ungefär likaså skyndsamt kan föra en korrespondens emellan Hamburg och Paris som mellan Toten och Christiania. Om uppbördsväsendets författning gifva kassabalancerne så slående bevis, att vi ej hafva vidare vittnesbörd behof. Öfver värt militärväsendes släta författning höras ideliga och grundade klagomål, de der icke längre stå att neka. Till ordnande af kyrkooch undervisningsväsendets åligganden äro ändlösa kommissioner nedsatta, hvilkas resuitater höra till dem vi skola få att se. Administrationsverkets allmänna uselhet yttrar sig också genom landets näringar derutionan, att åkerbruk, industri, handel och sjöfart ej äro satte under inverkan af något förnuftigt system. Dessa öfverlemnas till största delen åt deras egen skefva gång. Der administrationen från och till ingriper, framträder den blott hämmande; således genomförer den t. ex. vår tryckande tull-lagstiftning med en så blind och pedantisk konseqvens, att all höcsrel: