Aftonbladet – 11 mars 1844, sida 2

terna; i den privata verksamheten ligga de obegagnade i hyddorna och under Guds fria himmel. Man klagar öfver armod och elände, man drager skarvis öfver till Amerika, för att söka bröd, och straxt vid sidan af oss ligga öde sträckor, som blott vänta på en arbetsför hand. Stora verksamhets-grenar äro dels obegagnade, dels vanryktade. Väl är Norge ett fjell, endels föga skickadt till odling; men hafvet vid våra kuster besitter en rikedom, hvartill få länder kunna uppvisa maken. I hafvet gömmas våra bästa skatter, och vi behöfva blott att häfda dem och tillgodogöra dem på det rätta sättet; men dels idas vi det icke och dels tillgodogöra vi dem på ett sätt, som gifver grundad anledning till den fruktan, att de måste afstanna af brist på tillbörlig häfd. Från marknaderne förtränges vår sill af den Skottska, oaktadt denna är af sämre qvalitet, för det vi tillverka vår vara så slätt och med så liten rättskaffenshet, att den årligen tappar mer och mer i kredit. Vår stockfisk och klippfisk måste vika för den Newfoundländska på grund af tillverkningsmethoden, oaktadt vår skall vara af bättre qvalitet; och ett bättre tillverkningssätt ides man icke lära. Landets första fiskutskeppningsplats Bergen förkastade Regeringens fördelaktiga anbud att låta försöka den Newfoundländska tillverkningsmethoden af en deri inlärd fiskare. Ofta ser man omtalade stora fiskstimmar, som söka under land och som blott behöfva gripas efter, för att fångas. En del fiskas väl också, men man ides icke tillverka fisken, man låter den ruttna. Så fiskades nyligen vid Fredrikshall en mängd småsill. Men fiskeriet måste afstanna af brist på köpare. Landtbonäringarne kunna väl aldrig här blifva af öfvervägande betydelse, men långt vidare än de nu äro borde de kunna drifvas. Mycket odelbart land, och det icke blott myra och hed, ligger obegagnadt, man ides icke upptaga det. Der, hvarest korn och gräs växer, låter man det växa och höstar det när det blir moget, men att försäkra sig om lyckliga resultater genom förbättradt drifningssätt ides man icke. Skogsrörelsen har i många år varit och är ännu en stor inkomstkälla för landet. Men att uppvisa förbättringar i densamma torde falla vanskligt. Man hugger, så länge det finnas träd, först de närmaste och sedan de fjärmare, intilldess det ej finnes mer att bugga. Man tillverkar timret såsom man gjorde för hundrade år sedan, man utförer det till de vanliga marknaderne, och dermed är den saken bestyrd. På förbättringar i skogens häfd, timrets tillverkning och skapande af nya marknader ides man icke tänka. Metalltillverkningen vinner den ena förmånen efter den andra. Likväl klagas öfver förlust och tryckande tider, oaktadt det råa mineralet äger företräde. Det vore att önska, att icke klagomålens rot här vore densamma som öfverallt. Man ides icke göra förbättringar, ides icke arbeta. Handel och sjöfart äro beroende af de öfriga näringarnes flor. Dock vi kunna icke sluta mönstringen af våra näringsvägar, utan att nämna den enda, som är i sannt och framskridande flor, som verkar oaflåtligen dag och natt, Sönoch Helgedag, som bringar driftsherren guld och gröna skogar, mycket penningar, mycken heder och välmakt — bränvinsfabrikationen. Den blomstrar som giftträdet på de öfrigas ruin. Den suger kraft och näring från allt lefvande, från rikedomen och från uselheten. Och dock är det djefvulen och driftsherren, som dervid befinna sig väl. Bränvinsbrännaren sitter förnöjd och hedrad i sin boning med fyllda fickor och tillitsfullt sinne, omgifven af vänner och umgängesbröder, under det bans offer ligga flocktals på gatan, i fattighusen, hospitalerne, fängelser och straffanstalter till skam och förbannelse för menskligheten., För dem, som känna norska statsförfattningen, synes det klart, att D. C. bär utpekat idel sådane försummelser, för hvilka ansvaret omedelbart träffar konungamakten: det är justitsoch polisväsendet, väg-, forseloch postväsendet, militärväsendet, kyrkooch undervisningsväsendet, industri, handel oeh sjöfart, samt specielt tullsystemet och brännvinsbränningen. I alla länder bero dessa angelägenheter i hög grad af den administrativa och verkställande makten, och i Norge hafva de, kanhända till någon, genom exemplet af den svenska regeringsformen, blifvit på ett utmärkt sätt af Grundloven lagda i konungamaktens hand. De angelägmaste stadgar härom äro snart upprepade. Grundloven säger: Den verkställande makten är hos Konungen, — Konungen väljer sjelf ett statsråd af norska medborgare, — Konungen fördelar göromålen bland statsrådets ledamöter så, som han pröfvar det tjenligt — Konungen förordnar om all offentlig kyrkooch Gudstjeast, om alla möten oeh församlingar, angående religionssaker, och tillser att religionens offentliga lärare följa de dem sifna föreskrifters — Konungen kan gifva och upphäfva förordningar, som angå handel, tull, näringar och politi; dock må de icke strida mot konstitutionen och de al Storthinget (nemligen med Konungens bifall) gifne lagar. De gälla provisoriskt till nästa Storthing,. — Konungen låter i allmänhet inkräfva de skatter och afgifter, som storthinget pålägger.. — Konungen väljer och utnämner, efter att hafva hört sitt norska statsråd, alla, civila, presterliga och militära embetsmän, — Rikets ståthållare, statsministern och öfriga statsrådets medlemmar, samt de embetsmän, som äro anställde vid dess byrår, sändetud och konsuler, civila och presterliga chefer (Overgvrigbedspersoner), regementers och andra militära corpsers chefer, kommendanter på fästningarna och cheferne på krigsskepp kunna, utan föregående dom, afskedas af Konungen, sedan han derom inhemtat statsrådets betänkande. — Konungen har högsta befälet öfver rikets landtoch sjömakt, — ,;Konungen har rätt att sammankalla trupper, besynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund, afskicka och mottara sindebud,. — Konunsens sanktion erfordras dessutom till alla Storthingets beslut, med undantag af dem, som angå thinzets konstituerande och hvad dertill hör, samt beslutet om främlingars naturalisation, och Kozunsen kan vägra en sådan sanktion ändå att det af två storthing efter hvarandra vidhålles.