Aftonbladet – 8 mars 1844, sida 2

rade intressenas, aristokratiens, prelaturens och kamarillans vänner. Denna dimma skall snart skingra sig, och allmänheten finna angelägnast alt se med egna ögon. Representations-förslaget kan nu läsas på ett ställe samladt, utgifvet af trycket, för hvar man tillgängligt och allmänt spriddt. -Man dume då sjelf! Vi vilja ej gå någons tanke i förväg, men kunna ej afhålla oss ifrån att erkänna den enkelhet och fattlighet, hvarmed förslaget framstår; jemte den stora egenskapen, att uppställa representationsförändringen i former, öfverensstämmande med tidens ande i öfrigt, så att det nya statsskick, som skulle införas, visar sig vara en naturnödvändig utveckling ur förflutna tiders, således utgöra en ren historisk fortsättning af hvad hittills varit. Det är just på ett sådant sätt, som det Nya måste vara det rätta, emedan det eger en möjlig och gifven anslutningspunkt med det undanvikande. Vi skola litet längre fram egna en särskild betraktelse åt denna vigtiga omständighet, så mycket hellre, som motståndarne göra mycket väsen af förslagets s. k. ohistoriskhet, utan att på något sätt ådagalägga, hvari denna består. Ait för öfrigt det hvilande Representationsförslaget skulle besitta en så non-plus-ultra förträfflighet, att derutöfver ingenting vidare skulle kunna tänkas, eller någonting bättre uppfinnas, lär väl icke vara någons mening. Det behöfver också icke ega en så pabsolut ypperlighetp, i fall nånsin nåvot menskligt kommer -derhän. Det vigtiga består deri, att det, i jemförelse med det hittills varande, innehåller de väsendtligaste förbättringar, börande till denna tids kraf, och utgörande en konseqvent historisk utbildning at förflutna representationssätt, i hvilkas fortsatta kedja, men med bortläggande af det skadliga och föråldrade, detta nya helt och hållet befinner sig. Men, att det i sin ordning, sedermera kan behöfva bjelpas i mindre punkter, skall hvarken någon neka, eller deri finna en olycka, så vida det nya representations-: sättet utan omstörtning just lämpar sig till sådant, eiler, med andra ord, är stäldt på Perfekti-: bilitetsgrundsattsen. : Vi komma slutligen nu till det tredje stora skälet, hvarföre vi anse, att ingen fosterlandsvän bör blott af den orsaken afhålla sig ifrån att högt yttra sin öfvertygelse i frågan , att den möjliga utgången med förslaget på en blifvande riksdag skulle göra sådana yttranden och deras verkan om intet. Något folskare och sämre gilves nemligen ej, än en dylik slutkonst. Historien visar från alla epoker, att när en stor sanning, en vigtig förbättring skolat göra sig gällande i tidehvarfvet, så måste den 1i början alltid, och stundom länge nog, röna motstånd. Men ingen -har studerat häfderna, som ej sett sanningen segra till sluts, och understundom har det skett fortare, än man anaf. Det stora reduktionsverket, som ej utfördes förrän under Carl XI, var redan 4649 och vidare på 4630-talet starkt i fråga: sedan måste det utbärda en trettioårig kamp, men vann omsider fältet, odeladt och fullkomligt. Representationsförbättringen är icke i Sverige, mer än i andra länder, någon alldeles ny fråga: ehuru inga svenska ständer hittills kommit till ett renare och tydligare uttryck i saken, än vid 4840—414 årens riksdag, Den förkastelse af Slåndsrepresentatioren, Jemte den grundsatts för allmänna val, som nyssnämnde ständer Hedlagt i sitt till nästa riksdag hvilande förslag, är och förblifver ett intyg, ett historiskt dokument, ett faktum. Alla riksstånden hafva högtidligen förklarat det närvarande icke mer motsvara landets kraf, och ehuru de varit af olika tankar . (såsom med en fyrkamsig representation är naturligt) om hvad som bör sättas i stället, hsr dock det nu hvilande förslaget förenat tankarne genom den utväg, grundlagen anvisar i det förstärkta Konstitutions-Utskottet. Ett sådant faktum, i en sådan sak, kan icke tillkomma utan en djup känsla bos hela nationen af reformens behöflighet, och kan derföre icke vidare glömmas eller förbises. Lyckas det intrigerna, att hindra förslagets antagande vid nästa riksdag, så är sanningens seger derigenom blott fördröjd, men den kommer så mycket säkrare en annan gång. Ingen kan af några års binder förlora modet att hysa sin öfvertygelse, eller att öppet och allmänt uttala den. Majoriteten skall wid tillfället afgöra frågan; den har dertill fullkomlig och obestridd rättighet. Men hvarje Minoritet, som vet sig stå på en gruadad och säker mening, behöfver blott vara ståndaktig i sin öfvertygelse och frimodigt utsäga dess mening, för att denna, om den i sig sjell är riktig, en vacker dag skall blifva Majoritet. Det finnes således ingen anledning till: fruktan, äfven i den