Aftonbladet – 5 mars 1844, sida 2

em RR RR RR mn Nu först visste Blanka rätt, hvar hon var. — Men solen, som förut sken på altarfönstret, va sjunken, ett matt sken hvilade blott ännu rod nande på kristusbilden, och -kapellet var insvep i dunkel skymning. Hennes hänförelse hade så lunda varat flera timmar, hvaraf hon ej hade nå got mera medvetande, än den obegripliga, varm känslan af salighet. — Och ännu alltid susad det omkring henne, likzssom med andevingar, och fläktade kallt omkring henne. Jag arma barn! frågade hon fruktande. Hvac bar timat med mig? Jag har sett mer, än mir moders dröm, mer än min vanmäktiga ande kar fatta och behålla. Jag dör. Mina förfäder vink: mig. Så drömde äfven min moder och dog strax derpå.s Och hon förskräcktes för sina egna ord, fö! ljudet af sin röst i de dånande hvalfven. Er outsäglig hemskhet fattade henne. Hon ville fly pFly? mina dyra förfäder. Nejl, sade hon reste sig upp och blickade med fasta blickar om kring sig i det mörka kapellet och betraktade alla de hvita, stela stenbilderna. Derefter bugadt hon sig djupt för dem och lemnade med säkr: stes kapellet. Hon hoppades fiona Udo och Edmund i riddaresalen. Men der var allt mörkt. Hon öpp nade dörrarna och gick ut på altanen. Aftonrodnaden brann ännu i vestern, luften var kylg oet träden höstligt kala. Men denna friskhet och kyla gjorde henne godt ,Menniskan skulle ej halva någon gemenskap med saliga andar, sade hon, denna verld är henne gifver till vederqvickelse och hugnad., Skuggorna förenade sig till natt. Det blef all tystare och tystare, och himmelen började smycka sig med alla sina, stjernor. . Men benne tycktes allt vara en maning till döden. Hon tog sin harpa, stämde den och sjöng. I toner bor eu lugnande makt. Blanka kände sig likasom tillfrisknad och fann sig åter vara i verkligheten Hon ropade sina tjenarinnor, bannade dem, att