Aftonbladet – 5 mars 1844, sida 2

och huru hennes dyra bild väl äfven vore vär kransar, hon skyndade till kapellet och derifrå ner i borgträdgården. Imedlertid läste Hr Udo för junker von Ho henhorst ur det gamla pergamentet. Under det Udo på detta sätt roade sin gäs hade Blanka i borgträdgården plockat myrten oc rosmarin, hon ville äfven hafva törnrosor, me det. var sent på hösten och alla hade blomma ut. Hon fann ännu astrar och plockade de fri skaste. Dermed skyndade bon till kapellet, blot tade sin. moders grafsten, band en myrtenkran och smyckade dermed alabasterbildens hufvud astrar och rosmarin fästade bon som en görde kring det smärta lifvet. Hon betraktade sin moders stilla, sköna dre och suckade: Himmelsk fridls Och vid dess ord fattades bon af en högtidlig, himmelsk hän ryckning, som genombäfvade hennes innersta Och i hemsk, högtidlig förbidan blickade hon om kring sig i kapellet, som måste någonting förun derligt, aldrig anadt uppenbara sig för henne. Och si! under dödens jettehöga stenbild sto eremiten från hbelgonberget i ordensdrägt. stor oci blek som en ande, ögonen vidt uppspärrade, pek fingret lagdt på läpparna, och alla marmorbilder na höllo likasom han fingrarna på låpparne, bju dande tystnad. . . Blanka förstod åtbörderna. -Stilla, stillat di moders ande kommer öfver dig, förnimm bim I melens frid! Tänk på din sista dröm. Profeti är menniskokraft, Guds kraft är kött och blod. Och helgad, skakad och djupt gripen, föll ho i gråt. Hennes medvetande svann 1 tårarna, sa lig upplöstes hon i dem. Då hennes medvetande småningom återkom sväfvade ännu för hennes blickar allehanda ge stalter i främmande prydnad och drögter; de 1o g0, vinkade, tryckte sina fingrar mot läpparn: och kastade till henne kyssar; de reste upp d tunga grafstenarne från sina grifter, stego upp, lä to grafstenarna falla, allt utan minsta Jjud elle buller.