Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 4

förnäma ut och. vilja visst icke heta despotismens eller aristokratiens quand-mtme-anhängare; tvärtom, Gudbevars, äro de mycket frisinnade män, fast de vilja vara det på ett klokt. vis. Detta kloka viset gör imedlertid, att hvarje serskild förbättring i samhällsskicket, hvarom fråga uppkastas, blifver af dem emottagen med en medlidsam axel:ryckniog. Nej den går icke an; hon är icke på historisk grund uppvuxen; hon är icke ägta Svensk; man får icke experimenteran, icke importera från fremlingen, hvad som är oförenligt med våra seder och tänkesätt etc. etc. (Denna tillgifvenhet för det gamla svenskas bör skiljas från den numera nästan utdöda svenska gothomanien, som var förklarlig, såsom en sorts oskyldig enthusiasm, och hvaraf endast ett par representanter äro qvar på riddarhuset, ja nästan ihela Sverige, men också riktigt ötvergått till det europeiska doktrin-väsendet). Talar man med dem om religionen, så äro de äfven deruti mycket frisinnade: de fördöma visst ingen för hans tro! men den fria forskningen i religionssaker, den går dock icke an att tillåta, ty derpå kan sambällets enhet och luga riskeras; massar kan smittas med otron. Talar man med dem om det lagbundna samhälleb så må man för all del icke tro, att de äro fiender till den urgamla svenska friheten, eller till den föreställningen, att herrarne skola angripas för hvad ondt som sker! det är en mycket vacker svensk folktro! Men säger man dem, att efter som det ändock således måtte vara herrarne, som göra det onda, så böra de kunna genom lagliga medel tillhållas att äfven göra något godt, då får man en medlidsam mine för sina utländska drömar, jemte det svar: Åh, J mågen prata, hvad J velen; här blir det dock alitid Konunger, som regerar ; det är ett svenskt föreställningssätt. Att detta är en cirkel-gång i tanken, gör ingen ting; det är i alla fall en svensk cirkel-gång och befriar från mödan att bråka hjärnan med funderingar öfver hvad det der underliga tinget, som heter Grundlag, i det hela kan betyda. Alldenstund denna, i fall man för mycket bråkade dermed, skulle kunna förbrylla alla de på svensk grund uppvuxna gamla begreppen, så lemnar man honom all deles å sido och betraktar honom såsom i det hela non avenu, eller på sin höjd såsom en för ögonblicket nödvändig concession år 4809 åt några kringsvärmande allmänna satser, dem vi nu åtminstone måtte hafva vuxit ifrån. — pLiberale äro visserligen desse herrar, såsom sagdt; men de förkasta all falsk liberalism, all den gamia utslitna liberalismen. Vill man då känna dem närmare på pulsen och veta, hvaruti den falska och den gamla utslitna liberalismen består, hvaruti den skiljer sig från den sanna, och hvad denna sednare rätteligen innebär; så kryper fram åtskilligt, hvaraf tydligen följer, att allt. hvad verlden i allmänhet anser för liberalt, är falskt, och att hvarenda förbättring i vårt stats-skick, till beredande af ett bättre uttryck för national-viljan, af en verklig ansvarighet och kontroll, al bättre beskattning, af, med ett ord, lättnad i alla de missförhållanden, hvaraf Sverige i sekler lidit, är idel falsk liberalism, mekaniska kontroller 0. S. Vv. Vi arme hvardagsmenniskor hafva till egentlig ledning blott den allmänna känslan af dessa missförhållanden och en ur erfarenheten hemtad öfyertygelse, att det eller det verkat bättre på de ställen, der det varit försökt, att det eller det, enligt ett temligen påtagligt raisonnement, måste verka annorlunda än det nu varande, förderfligt befunna. De deremot hafva ju stora filosofer att åberopa, hvilka vetenskapligen deducerat motsatsen, t. ex. att representationen bör vara fyr-kantig, att kontroller blott förlama etc. etc. De kunde ju icke vägra att tro den stränga ve-. tenskapliga evidencen, men äro icke derföre mindre sanna liberala. Går man dem då, såsom sagdt är, närmare på lifvet, för att få veta, hvad denna liberahtet rätteligen är, så får man höra talas om odalmanna sjelfständighet, om man för sig, om det renpap uttrycket af den allmänna viljan, om den styrka, som ligger i korporationer (hvilka bevara oss för den förskräckliga personlighets-principen), framför allt om kärleken, som skall ersätta alla kontroller, ja konstitutioner. Hvem kan komma ihåg alla dessa sofistiska termer, som ensame skilja detta slags dukoriväser fdu den råa agtokrattens uppendare Dekännare? Oftast äro de narräde sjelfve och tro sig verkligen vara antipoder mot desse sistnämnde; de ana icke, hvad termerne, rätt uttydda, innebära. Denna sorts små-doktrinärer, eller, rättare sagdt, doktrinärer i andra hand, äro mycket talrika, emedan deras lära är så fasligt lätt och beqväm, såsom icke erfordrande annan själs-ansträngning än att minnas några fraser. Vi kommo att nämna dem vid uppräknandet af de befintliga politiska elementerna på riddarhuset, emedan de der äfven äro talrika; men doktrinen är utgrenad temligen vidsträckt och har isynnerhet sitt stamhåll inom embetsmanna-yrket. Detta sammanfaller imedlertid till stor del med riddarhuset; det var sålunda kanske just lämpligaste stället för en framställning af den i fråga varande sekten. Att den sekten i åtskilligt är olik de egentligen så kallade doktrinärerna, gör föga till saken; om de än hade, såsom prosten Hollberg och den namnkunnige baron Holberg, hvar sin far men icke en och samma mor,, så äro de ändock anförvandter och taga arf efter hvarandra genom adoption och testamente. Doktrinens, natur och uppkomst är i korthet följande. Den gamla, råa despotismen sade: genom en af Gud omedelbart utgången donation cger monarken land och folk och kan göra dermed, hvad honom behagar; och genom donation från monarken eger adeln det lägre folket och frukterna af dess mödor. Detta begynte låta för mycket oförskämdt och stötande; och man måste påtänka utvägar att komma till samma mål på andra vägar. Tanken och bildningen hade begynt förvärfva sig aktning; och så föll man då den iden att nyttja dem till hjelptrupper. Man afficherade en oegennyttig och fördomsfri forskningsifver; och dit forskningen ledde, vidt de ville man stanna, utan afseende pä, huruvida det var vid frihet eller dess motsats; vetenskapen är ju osviklig. Icke — 1Vt LL —— ! AA EAA NE ETS UTAN FENA TES