Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 4

RARE bärsmakt i dalen. — Udos oemotståndliga lans kastade marskalken och hans häst till marken och anfallets raseri sprängde de första leierna. Men det var tvåhundrade ryttare och de bakom stående höllo stånd; i ett nu var Udo omringad, och 1edan ropade man till honom: gif erl, — Det var ingen tid att förlora, armborstskyttarne ocu lansknektarne ryckte med stormsteg framåt. Udo lät lansarne falla, hans ryttare bibehöllo ännu sina slutna leder och hans lunga svärd hade snart huggit sig en lucka i fiendens rader. För Blankal, ropade Udo ånyo och den lilla hopen svarade: För Blanka! och följde sin anförare, som sprängde in på fotfolket. Här blef det lättare arbete, ty den skyndsamhet, med hvilken de ryckt framåt, hade gjort luckor i lederna, som icke nog hastigt kunde sluta sig, för att göra de inhuggande ryttarne afbräck. De förföljande fiendtliga ryttarne stötte nu på silt eget fotfolk och bragte allt i fullkomlig förvirring, Från tinnarne helsade glädjerop de hemåt vändande ryttarne. Udo blickade upp mot altanen, men han såg den tom. Blanka och hennes tjenarinnor hade försvunnit. Uppe på klippan framöre vindbryggan lät Udo ännu en gång sina ryttare göra halt och vända sig om. Hen red fram i titen för dem, lät blåsa en tredubbel fanfar och ropa: Högt lefve Blanka, Konungadottrenl och från tinnarne instämde folket jublande. Härmed trodde sig Udo hafva gjort nog mot en så öfverlägsen fiende, och drog sig inom borgen tillbaka. I blodig vapenrustning och upphettad af striden skynfade han in i Blankas gemak för att ridderligt lägga sina vapen ned för hennes fötter. Är. du sårad ? frågade hon förskräckt.