Aftonbladet – 27 februari 1844, sida 2

RNA 7. RR, rt Af ff fr rf ff jla enn vännens egennytliga råd, — — Grefve Frölich kan omöjligen vara så blind, att han ej inser, det en så förvlämpande beskyllning icke kan lemnas åt tystnaden. Det är derföre hans skyldighet att bevisa den, och för detta ändamål gifve vi honom för vår del icke allenast fullkomlig tillåtelse att till trycket befordra. allt hvad han äger svart på hvitt, till åstadkommande af en sådan bevisning, utan uppfordre honom till och med dertill. Det kan ju ingalunda skada, att allmänheten får se, antingen Hr Grefven kan styrka hvad han säger eller äfven här blifvit af sin passion förledd att förlöpa sig. Det kan vara så mycket mera skäl härtill, som Hr Grefven sjelf tagit sig friheten förebrå Aftonbladet att hafva afvikit ifrån ett gentlemanlikt stridssätt i de sednare artiklarna i anledning af den första brochyren. Men detta är icke det enda stället, som föranleder anmärkningar af det slaget emot Grefven. P. 30 har han roat sig, atttraktera läsaren med en anekdot, som är utan allt sammanbang med det ifrågavarande tvisteämnet, att L. J. Hjerta sjelf Ju brukar omtala uti ett gladt lag, der man likväl aldrig ör utsatt för att få höra skryt, mer än blott i ett afseende, huru en af bans motstånndare berömt honom, för det han hade en alldeles. ovanlig förmåga, att tvinga sina läsare ait vendast se på den punkt, på hvilken han pekar. Vi förbigå gernay att yttra oss öfver den harm, som framlyser i uppdukandet af denna historia, men vi hade åtminstone ägt skäl att fordra, det Grefven icke, för att gifva luft åt denna barm, hade framkommit med en osanning. Grefven försäkrar väl på ett ställe i samma brochyr, att han aldrig sagt någon sådan, men han plägar sjelf, om vi ej bedrage oss, någongång klaga öfver dåligt minne, och att denha klagan icke alltid lär våra ogrundad, visar sig åtminstone vid detta tillfälle. L.J. Hjerta kan ganska väl förstå, hvarpå anekdoten syftar, men den passerade helt annorlunda, än Grefven återgifvit den. Det var nemligen en gång, då ett samtal eller en dispyt uppstod, om nyttanaf att skrifva kort och lättlattligt, som IL. J. Hjerta berättade, att en person, hörande till andra politiska åsigter än Aftonbladets, hade till honom yttrat sig med en liten förargelse deröfver, att några af den förres grannar i landsorten hade så stort förtroende till Aftonbladet, att när ATtonbladet pekade på en viss punkt och sade, ditåt skolen j se och icke annorstädes, så sågo de äfven endast åt det hållet. Om nu I. J, Hjerta äfven funnit sig road af ett sådant omdöme af en poJitisk motståndare, yttradt på det sättet, egentligen såsom ett litet uttryck af harm, och onr han anfört det såsom ett exempel på nyttan för en tidning, att framför allt behandla sina ämnen enkelt och okonstladt, så lärer hvar och en finna den stora skillnaden emellan karakteren af ett sådant anförande och det löjliga skryt, som Grefven tillviter L. J. Hjerta, genom de begagnade ordalagen alt den sistnämnde mbrukar i ett gladt lag omtalan etc. Kan Hr Grefven framdraga några vittnen, som bört denna berättelse utom redaktionens byrå, eller ifrån något gladt lag), hvilket likväl icke är troligt, så mycket bättre för oss; de kunde då bestyrka rigtigheten af den version vi här gifvit. För öfrigt kan det visserligen vara intressant på sitt eget vis för dem, som träffa Hr Grefven i samqväm, att veta, det de i honom hafva en häfdatecknare, som framdeles kan återgifva i brochyrer, behörigen utstofferadt, hvad som yttras i samtal bland enskilda vänner. Möjligen kunde dock någon göra sig samvete af, att vidare förorsaka Hr Grefven det besväret, att i något gladt lag bos honom behöfva lägga det ena eller andra på minnet. Paz. 3 finner man ett upprepande ifrån den första brochyren af Hr Grefvens obelåtenhet med L. J. Hjerta, på grund af den i åttonde brefvet af Ställningar och Förhållanden gjorda uppgiften af ;den gamle Bekante,, att denne fått al Hjert: låna ett exemplar af Grefvens bok om Rätt oc! Reform, hvaraf icke mer än en tredjedel var upp skuren (den gamle bekante yttrade: hvaraf en tredjedel icke var uppskuren). Detta upprepande bevisar att Grefven icke behagat göra afseende på den erinran. vi redan gjorde i anledning af samma klagan förra gången, nemligen att Grefven hade den godbeten att lemna IL. J. Hjerta icke blot! en betydlig del af manuseriptet till samma bok. till genomseende innan den trycktes, utan äfver ett särskildt exemplar af boken arkvis, i mån som den lemnade pressen, så att tillfälle ingalun. da saknades att taga kännedom af hela innebållet och härmed tycka vi, att Hr Grefvens ömtålig het borde finna sig skäligen tillfredsställd, i af seende på den uraktlåtna nppskärningen af de utlånade exemplaret, som kom oss tillhanda sedar TIboken var färdigtryckt. I Pag. 25 medger Hr Grefven visserligen, att Af ltonbladet icke utlåtit sig på det sätt, som Gref T ven i sin första brochyr uppgilvit, angående lands lortspressen, men påstår nu i stället, att han ,er hållit sin opinion i denna sak, icke så mycke från sådana artiklar, som fastmer från samtal mec ,Hr H. Vi måste då ånyo fråga, hvad det är Isom He H. uppgilvit i sina samtal; huruvida de lär något annat, än hvad Aftonbladet i sin artike för den 24 Januari tillkännagifvit och ännu vidhåller, samt om icke Hr Grefven vid närmare leftersinnande torde finna, att hans minne äfver bäruti svikit honom. Det är för öfrigt omöjlig latt hindra Grefven, att till stöd för sitt på Istående å nyo framkomma med hvad ban finne tzr ondt om enckilda camtal man 43 sr; ai Nre: