Aftonbladet – 27 februari 1844, sida 2

sten, emedan dess återgifvande i tryck med två färger ej är möjligt. GREFVE FRÖLICHS BROCHYR 4 2. (Slut från MA: 44.) Om personer, hvilka tillhöra samma politiska meningar, eller eljest varit kände att lefva på en vänskaplig fot med hvarandra, på en gång komma i en öppen fejd inför publiken, så måste sådant alltid väcka ett visst uppseende, om än sjelfva det ursprungliga tvisteämnet är en småsak. Det ligger för den allmänna :känslan något pinsamt eller stötande uti hvarje brytning, vare sig af enskild vänskap eller politisk förening. Sådana händelser räknas derföre med skäl till skandalens område, och nyfikenheten, tillika med en viss rättskänsla, ökar hos hvar och en begäret att undersöka och taga reda på orsakerna till rupturen, i samma mån som den varit oväntad, för att derefter bedöma hvilkendera parten kan hafva mesta skulden deri: Af dessa anledningar bör det icke heller förundra någon, om Aftonbladet ännu en gång kort men allvarligt återkommer till en betraktelse öfver andra häftet af Hr Grefve Frölichs s.k. Upplysningar och Förklaringar — nolens volens —; uti hvilket han med en stigande bitterhet utlåtit sig bland annat om denna tidnings förläggare. Aftonbladet meddelade uti en artikel sistlidne Tisdag det bref ifrån Grefve Frölieh till redaktionen, i slutet 3f November, kort efter det Grefve Frölich angreps i Svenska Biet för den förmenta strofen om fästningarna,, hvilket både vi och Dagligt Allehanda då vägrade införa. Läsaren har genom detta brefs innebåll haft tillfälle att se, hburusom Grefven, medelst åtskilliga deri befintliga mystiska antydningar, halfva bekännelser och tillkännagifna skrupler? och farhågor, i anseende till några, i det bekanta engelska brefvet vid öfversättningen från Greftens original uteslutna, strofer om H: M. Konungen och dess politik, sjelf tycktes göra allt hvad möjligt var, för att utsätta sig för ytterligare anfall af den servila pressen. I vår tanka var denna sjelfangifvelse i ett sådant ögonblick lika oklok å ena sidsnsom öfverflödig å den andra, emedan de uteslutna meningarnes innehåll antingen icke hade behöft omnämnas, enär de ej förut varit synliga i tryck, eller ock hade både bordt och kunnat anföras till hela sitt innehåll, emedan detta ingalunda var: värre, än att det kunde publiceras här likaväl som inför en engelsk församling. Att Grefven således genom artikelns publicerande onödigtvis kastade öfver sig sjelf en misstanka om, lindrigast sagdt, en i hög grad begången indiskretion i en korrespondens med ett utländskt sällskap, var en lika naturlig slutsats, som att en sådan misstanka skulle öka obehaget både för honom sjelf och hans politiska vänner, af en polemik, hvars anledning ifrån början väl var ganska oskyldig, men som genom detta hans tillgörande kunde få en ny förhatlig färg, när han betagit sig sjelf försvaret. Ingen lärer då heller neka, att Grefvens ifrågavarande artikel och förklaring, ifrån hvilken synpunkt som helst, var en förhastad bandling, och att de båda tidningsredaktionernas välmening ingalunda var malplacerad då de afstyrkte Grefven ifrån. dess publicerande, innan han närmare fått besinna. sig, helst då detta afstyrkande skedde helt och hållet enskildt, utan att Grefven derigenom kunde bli på ringaste sätt komprometterad inför allmänheten. Men den ifrågavarande skrifvelsen till Aftonbladet visar äfven något annat, nemligen att Grefven då ännu hyste eller åtminstone tillkännagaf de mest vänskapliga tänkesätt för och angående Aftonbladets förläggare, hvilket bevittnas af flere smickrande omdömen i samma bre loch jemväl till en del, så vidt det angår IL. J I Hjertas person enskildt. uti den första brochyren Det oaktadt har Hr Grefven uti andra delar a samma brochyr, men isynnerhet uti den sednas! lutgifna, med glömska af både eftertanka och granlagenhet, uppträdt med beskyllningar mot samme: Iperson, i egenskap af publicist och offentlig man i hvilka till en del äro af en fullkomligt lika fiendtllig syftning, som om Grefven ifrån början hade varit en politisk motståndare och till och med i er I salarierad tidning vore så till vida oförlåtliga, som jett icke obetydligt antal osanningar och förvrängI ningar förekomma. Det kan då icke ifrån någon synpunkt anses Jsåsom en hämndgirighet eller indiskretion å vår Isida, om vi, efter att bafva blifvit, utan all rimlig anledning från vår sida, angripne, låte all. mänheten änn någcnt närmare öfvertvoa sir am