Aftonbladet – 27 februari 1844, sida 2

la dercAL MIMOLYCIKAL UPPSVINSICE al CH pUlLLLISK tidskrift: att grefven år 4840 motionerade afskaffande af stämpelafgiften å tidningar och tidskrifter, såsom för de sednare serdeles onererande, och att hr H. då var den enda opponenten mot denna motion,, under yttrande, att han ansåg den afgiften skälig.o Här hafve vi då ändtligen ett verkligt faktum! Men om hr grefven behagar tänka på den saken närmare, så torde han finna, att Hjertas yttrande vid tillfället var välgrundadt, enär det icke är sannolikt, att stämpelafgiften hade blifvit afskaffad utan något slags ersättning till statskasssan i en motsvarande, kanske äfven högre portoafgift, hvilken hade blifvit i sin mån lika onererande för tidskrifter som för tidningar. Aftonbladet betalar nu nära 3000 Rdr Rgs om året i stämpelafgift, och dess förläggare kunde således icke för sitt enskilda intresse rimligen hafva något emot denna afgifts afskaffande; men han ansåg och anser det ännu bättre att vidkännas nyssnämnde kostnad, än att utsätta hela den periodiska pressen för den ovissa chance af en annan afgift i stället. För en tidskrift efter grefvens nu uppgjorda plan kunde i alla fall stämpelafgilften icke uppgå till mera än högst 8 sk. Bko exemplaret af hel årgång, och detta är väl icke så förfärligt, att man kunnat anses motarbeta tidskriftens utgifvande för det man funnit afgiftens bibehållande skäligt. I fall hr grefven icke har något annat ytterligare bevis alt framdraga på den omnämnda obenägenheten, hvilken förmenas utgöra hufvudanledningen till grefvens klagomål emot L. J. Hjerta och den egentliga orsaken, hvarföre oppositionen behöfver emancipera sig, undan Åtonbladets välde, så tyckes det sednare åtminstone i detta hänseende kunna bibehålla ett orubbadt lugn. Å Pag. 26 återkommer grefven ånyo på sin uppgift, att L. J. Hjerta i enskilda samtal — åter enskilda samtal, som framdrasas offentligen! — skåll förklarat sin ledsnad vid tidningsväsendet. För att verificera sitt föregående -yttrande härom, uppgifver grefven nu, att HH; sreflekterat öfver svårigheten att utfinna tjenlig person, till hvilpken han kunde anförtro;tidningens ledning, hvilken svårighet vore enda orsaken, hvarföre hr H. icke längesedan uppbört med denna ledning. Här företer sig åter den förblandning af sannt och falskt om hvartannat, som icke sällan inträffar, då man företager sig att sqvallra för publiken, om hvad man kunnat få höra i förtroende hemma hos den person, mot hvilken man sedan uppträder såsom angifvare, utan att hafva lagt noga på minnet hvad man förnummit. Det är ganska sannt, att L. J. Hjerta, måhända mer än en gång, beklagat sig öfver det tidsödande och besvärliga uti den delen af befattningen med en tidningsredaktion, som angår de kuranta händelserna och den i anledning deraf föranledda dagens polemik, och ibland dessa ledsammare detaljer kunna exempelvis anföras sådana skriftvexlingar som den närvarande med hr grefve David Frölich; men fullkomligt: osanat är deremot, och i det afseendet uppmane vi hvem som helst att yttra, huruvida han hört något annat, att Hjerta någonsin förklarat sig ledsen vid det politiska skriftställeriet i allmänhet. Tvertom intresserar detta honom på det högsta, och skall troligen alltid göra det, och endast såsom ett hinder att mera uteslutande kunna egna sig åt de vigtigare och större angelägenheterna, bar han möjligtvis tillkännagifvit en önskan, att kunna blifva ledig från det kuranta redaktionsbestyret. Detta tyckes äfven vara just hvad gretve. Frölich vill och anser lätt kunna verkställas genom en arbetsfördelning, men det bevisar blott att grefven icke känner till naturen af ett sådant bestyr. Detta kan ingalunda här jemnföras med hvad det är i Frankrike, der serskilda entrepriser finnas, för att förse journalerna med dagensnyheter, med utdrag ur utländska posten, med deputerade kammarens debatter o. s. v. och der hvarje tidning emot en viss afgift får sig dessa nyheter tillsända i s. k. litografieradt öfvertryck, hvarföre också den med denna inrättning obekante förvånas: att finna de flesta nyheterna ordagrannt lika äfven i tidningar af motsatt politisk färg, hvilka uttomma på samma timma. Der kunna redaktörerne mera obehindradt egna sig åt blott de ledande artiklarne. Här deremot måste hela den berättande delen sammanskaffas af hvarje redaktion för sig; hvarje material måste derföre serIskildt granskas och ordnas, emedan ett misstag faller den redaktion ensam till last, i bvars tidning det förekommer. Publiken fordrar dessutom, icke utan skäl, att en tidning skall yttra sitt omdöme öfver hvarje händelse eller åtgärd af något slags vigt. Dessa omdömen tillsammans innefatta uttrycket af tidningens individualitet, och det är derföre klart, att den, som med sitt namn ansvarar publiken för tidningen, måste dels för sin egen skull, dels och för bibeThållandet af konseqvensen emellan tidningens ytItranden ölver likartade ämnen på serskilda tider, till en viss grad taga del uti så väl det största som det minsta. Härtill komreer ytterligare geInomläsning af insända artiklar, samtal med personer, som ofta icke nöja sig, om de ej få träffa Iredaktören sjelf, m. m. Hvar och en finner, att allt detta icke är något konstverk, och kan möjligen göras lika väl af den ene, som den andre; vi vilje blott dermed hafva antydt, att med en annan redaktör, som åtager sig denna befattning, leller hvad man kan kalla det administrativa beIstyret, får tidningen äfven en annan individualiItet, och att detta bestyr är något ganska väsendtligt, det hvarpå tidningens position, likasom: till