Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 3

dp OA kasta sig, att de äro färdige till nästan allt annat, Isnarare än att eftergifva något af denna tro. Men Idet enda man egentligen ifrån denna fraktions inflytande numera har att frukta, är ett svaghetssystem och en böjelse för de ryska grundsattsernas införande eller fasthållande i våra inre inrättningar, hvilket hämmar den naturliga utveckling, hvars vilkor bestå i fria institutioner och en medborgerlig andas sjelfverksamhet. Det är således egentligen en sådan svaghet och sympatier al det nyssnämnda slaget, som behöfva bekämpas, Jemedan de ofta slatligen leda äfven tilt yttre uppoffringar och förluster, såsom erfarenheten vwisat oss t. ex. i erfarenheten om den bekanta förödmjukelsen med skeppshandelns återgång, i Ålands onödiga bortskänkande, i den Norrländska gränsens missreglering till större skada för Sverige, än sjelfva de ryska underhandlarnes egna instruktioner kräfde 0. ee v. Men ett sådant bekämpande skall mycket underlättas, om det öfverdrifna begreppet om den kolossala öfvermakten hos den östra grannen blir reduceradt till sina behöriga proportioner; och i detta afseende har, bland annat, den nu anmälda skriften synts oss lemna ganska intressanta upplysningar. Ett annat ännu kraftigare steg har blifvit taget vid sista riksdag, då, jemte de öfriga riksstånden, äfven sjelfva adeln i massa gaf prof på den ädla sinnesstämning, att vilja efterskänka den sjelfskrifna representationsrätten, genom sitt förklarande, att den stod i strid med sambhällsförhållandenas förbättring. Om detta beslut icke blott var frukten af en ögonblickligt uppblossande, men snart åter slocknande enthusiasm för grundsattser och det allmänna bästa, utan kommer att med lika ädelt sinne vidhållas äfven nästa gång: om adeln sålunda visar sig kunna nedlägga en till intet gagnande ståndsfördom på fosterlandets altare, och i och med detsamma de fyra stånden — Sveriges fyra obestånd, — kunna försvinna såsom politiska elementer i lagstiftningen för att sammangjutas till en allmän, från hela folket utgående representation; då skall också det svåraste fröet till vanmakt försvinna, och de onda demoner, som förr så mången gång medelst tändande af splitets fäckla tjenat fremmande intressen och inflytanden, skola fly tillbaka till sitt Narstrand, att der gömma sin harm; hvarefter Sverge, utan skryt, men också utan fruktan, skall kunna samla sin kraft och rigta sina bemödanden på det inre, både andliga och materiella framskridande, som i vår tid utgör det säkraste stödet för en stats sjelfbestånd. s————— ! 24 en tf SZ Svenska Biet har i dagens nummer upptagit en del af den artikel i gårdagens Aftonblad, som angick Biet, och dervid å nyo illustrerat sin -karakfer med ett par yttranden, som förtjena att i få ord vidröras. Biet föregifver nemligen, att det varit först under de sista dagarna, då Aftonbladet börjat sysselsätta sig med Biets Redaktörer personligen, som desse ej vidare brytt sig om att supprimera insända artiklar mot Aftonbladskaxen,. Vill Biet hafva godheten och säga, under hvilken af dessa dagar Aftonbladet sysselsatt sig med biredaktörernes personal på det sättet, som Biet angripit Aftonbladets? För öfrigt förkunnar Biet nu här formligen den satsen, att blott man förser en artikel med skylten: )Insändt,, så behöfver en redaktion ej ansvara det ringaste för dess innehåll, äfven om detta innefattar något lågt och lögnaktigt försök att nedsätta polititiska motståndare enskildt, Att Biet försöker göra denna maxim gällande, det kan man bland annat se deraf, att. det vill fritaga sin hufvudredaktör från all skuld i en föregående infam artikel, på grund deraf att den var insänd, oaktadt dåvarande hufvudredaktören, äfven sedan ban blifvit med klara bevis öfvertygad om dess grundlöshet, i stället att godtgöra misstaget med ett enkelt erkännande att han fått ett oriktigt begrepp om saken, sökte att ännu om möjligt draga: all den must, han kunde, ur den första för vrängningen. : Dernäst förklarar Biet, i anledning af hvad Aftonbladet i gårdagsartikeln nämnt om herr Wahlström, att han (herr W.) en gång för alla anmodat redaktionen, att icke inlåta sig i någon sorts polemik i afseende på Attonbladets invektiver mot honom, ty blott af ett beröm i Aftonbladet skulis han såras Kan man se! Hufvudredaktören i en tidning har anmodat redaktion:n att förklara — det är verkligen en rörande ställning! För öfrigt förundrar detta oss ingalunda, ty det är utan tvifvel långt beqvämare och mera säkert, att ligga dold bakom en buske och skjuta på sin motståndare, än att stiga fram emot honom på fältet med öppen hjelm. Vi tage oss friheten anmärka, att vi icke här gått in på privatlif.vets område, utan endast hållit oss vid offentliga handlingar, och så länge Biet icke sjelf uppgifvit annan person såsom sin bufvudredaktör än den ifrågavarande, som varit känd att i flera år hufvudsakligen bestämma, hvilka artiklar som fått införas i tidningen samt förnämligast skött dess polemik, får han ursäkta, om man framhåller honom såsem den der egentligen bidrsgit att gifva Biet den prägel det eger i allmänna omdömet. Det har länge utgjort en kanske icke orättvis klagan hos en del af publiken, att tidningstvisterna ofta urarta till personligheter eller hvad man egentligen kallar tidningsgräl: det kan ,derföre icke vara utan vigt, att publiken äfven får se, hvilkendera egentligen är skulden härtill, om det är de redaktörer som sjelfve framstå med sina namn, eller dessa publicitetens buskriddare, som anmoda sig sjelfva, att sedan de angripit andra, krypa undan, icke ens besvarande de appelier man gör till deras hederskänsla, att återgå till de grundsattser, som, de sjelfve skrytaktigt låtsat vilja uppställa såsom regel för Pprosson, i ändamål att förekomma missbruk af tryck ribeten. Den som känner vårt sätt att behandla den offentliga diskussionen, vet ganska 281 att vi häriganAMm Iicka vilia läocga nåncnt handa, 2