Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 3

TRE 0 RS EE Ean mom 3 I Ryssland visserligen öfver en million krigare, men i I verkligheten har. det ännu icke utt något utländski Ikrig haft stort mer än 200,000 på benen, och unI der sista Polska kriget, hvarest likväl dess ära och fördel stod så högt på spel, kunde det, oaktadt all ansträngning, icke uppbringa 130,000 man:n Men Ryssland är, vi upprepa det, också uti sina inre förhållanden alldeles osäkert och svagt. Nästan alla dessa gränsländer hafva blifvit våldsamt underkufvade. Större delen af hela befolkningen består utaf lifegna, hos hvilka man icke kan förutsätta någon patriotism. Den höga adeln hyser groll till en regering, som underkastar den det tryckande våldet af regeringens med så många fördelar gynnade embetsmän. Furst Dolgoruckis bok ärett betydelsefullt tecken, och denna betydelse stegras derigenom, att författaren till en sådan bok hade mod att återvända till Ryssland. Uti alla provinser herrskar missbelåtenhet. Zaren är öfverallt och ingenstädes,, himmelen är hög och zaren långt bort äro allmänt utbredda ordspråk, — ett folks klagosuckar, som under fullkomlig brist på all slags offentlighet blifvit öfverlem nadt åt de militära och civila embetsmännens i hög grad förtryckande godtycke. Ryktena om de ofta förefallande soldat-sammansvärjningarna sakna visst icke all grund, de talrika descriiorerna äro bevista. Bäst karakteriseras likväl de inre förhållanderna i Ryssland deraf, att inom 40 år, ifrån 1825 till 1835, hundra och tjugo tusen individer blilvit skickade till Sibirien. De reflexioner, hvartill alla dessa uppgifter leda, falla hvar och en i ögonen. För Sverige, om hvilket man med skäl måste säga, att det står vid tröskeln till en af sina största politiska utvecklingar, är det i hög grad vigtigt, att veta, hvad det kan hafva att frukta, eller ej, ifrån östern. Beklagligtvis hör man icke sällan yttranden, som tillkännagifva, att personer gifvas, isynnerhet inom de högre klasserna hos oss, som — upprigtigt, eller ej — hysa den farhågan, att om Sveriges politiska institutioner finge erhålla en något mer prononcerad tendens till fribet, till för verkligande af konstitutionens ande, till representationens förenkling och derigenom till inrymmande af en starkare inflytelse från folkets sida på regeringen, så skulle allt detta ur Rysslands synpunkt betraktas så farligt, till och med genom möjligheten af smitta så vådligt för dess egna angränsande länder, att det torde vilja lägga sig uti vår samhällsutveckling med en intervenlion-till absolutismensfördel. Det kan då vara godt nog, alt dessa lättskrämda personer en gång taga sin rädsla till fånga, hellre än sitt förnuft. Och för den händelsen, alt deras skrämsel skulle vara tillgjord — blott beräknad på att afskräcka andra från sträfvandet till en frihet, som är dem sjelfva så afskyvärd, vare sig af egoistisk bäfvan för förlusten af egna prerogativer, eller af-politisk vidskepelse och ärfda ultramonarkiska sympatier vida -.mer än af patriotisk skräck för Rysslands övermakt — så är det så mycket angelägnare, alt vi, Sveriges inbyggare, en gång kasta en oförfårad och klar blick åt detta väderstreck, der man älskar att uppsätta ett spöke till vår förfäran, för att afbålla oss ifrån vår sträfvan till den goda sakens vinnande. Den ryska kolossens oemotståndlighet har blifvit ett slags trosartikel i Svenskarnes opinion; den begagnas att anslås som thema, så fort man vill stäfja det svenska ungmodets, djerfhet. Det är då väl, om vi, utan att derföre falla in i något skrytaktigt öfvermod om våra egna krafter, en gång lära oss fatta, alt denna koloss på kartan och i rymdvidd, icke är på långt när så kolossali sådant som skulle göra den verkligen fruktansvärd: inre styrka. Ej blott de exempel, som författ. till den närvarande brochyren upprepar, gifva oss en aning härom: historien ifrån sjelfva den katastrof, som för Oss borde vara mest egnad att injaga förskräckelse, nemligen sista Finska kriget — historien härom, framställd till och med af Ryssar (t. ex. Const. v. Suchtelen) — lemnar oss mer än ett ojäfaktigt prof på, alt det icke var ryska härarnes fruktansvärdhet, än mindre deras oemotståndlighet, som egentligen afgjorde Finlands öde och skilde oss från detta land, utan förorsakades krigets olyckliga utgång hufvudsakligen af blindheten och förvirringen i Sveriges egen centralstyrelse, af tafattheten, rådlösheten, försagdheten hos en del af sjelfva det agerande svenska generalitetet, och af förräderi hos andra. Historien intygar, att när svenska hären haft anförare, till insigter och mod svarande mot folkets tapperhet och fosterlandskärlek, har ingen rapport från krigsteatern haft att förmäla om något Rathan. För öfrigt gör Sveriges läge och gräns det vida svårare för ryska makten att våga ett infall nu, än då landskillnaden kunde öfverstigas med foten. Ryssland har för mycket att tänka på vid sin vidlyftiga gräns emot Preussen, Österrike, Turkiet, Chiwa, Persien, China, för att åt det svenska hållet kunna afsätta någon särdeles betydlig truppafdelning. Det är troligt, som man säger, att det gerna skulle vilja bafva en station för sin flotta i Vesterhafvet, för att lättare kunna komma till tals med England: men detär Norrska kusten, det är punkter, sådana som Tromsö, Throndhjem e!ler Bergen, det i sådant fall rigtar sina örnblickar på. Icke heller är det otroligt, att, då Ryssland betraktar hela Östersjön blott såsom inloppet för Petersburgs-hamn, det gerna skulle vilja hafva nyceklarne till Östersjön i sin hand: men det är då Danmark, det är Helsingör och Croneborg, mot hvilka öraen har att sträcka sina klor. I begge fallen vore Sverige icke rätta fältet för ändamålets vinnande. Öfverdriften i de farhågor, man från vissa håll älskar att förespegla oss, är således ganska pålallande. Större skulle den verkliga faran vara 4n