Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 2

m—rr——— HV H AA sinnelag, sådant denna jungfru har det; Och hvad henne ännn fattas, det skall St. Annas kloster örhbjelpa henne tills Jag är sålunda likaledes utsedd att befordra hennes kallelse, och förtjenar ifven å min sida Guds välbehag.n Sedan han på detta sätt lugnat sig, ropade han sitt folk, steg till häst och satte efter pilgrimerna i starkt traf. ! Snart voro de upphunna. — vÄdle herre! började munken till kaptenen, hvilken han höll för en landsvägsriddare. Låt oss i frid draga våra färde. Det skall ej medföra er någon välsignelse att träda i vägen för en fattig eremit och en Gud helgad och en välsignelse är allt hvad ni kan a oss erhålla. Jag vill gifva eder min. vÄrevördige fader!, svarade kaptenen. Vi fö rehafva intet dåligt med er eller denna jungfru Drag i frid er väg, men denna jungfru, som vil i kloster, skall jag ledsaga dit; så är konungen vilja.n Konungens?, frågade munken förskräckt. Ko nungens ? upprepade jungfrun. Och kapten Wal ter ansåg det för godt att icke inlåta sig i någr: vidare upplysningar. Min dotterl begynte munken; jag har lär dig bedja och öfvat ditt unga bjerta i andakt. Lä nu, att andakt och bön ej äro något gyckelspel och ingifva de oss mod att gladt bära det enkla nakna lifvet, så växer detta mod i nöden, oct vi känna i den pröfningar, hvarmed den allgode styrker våra tomma, ovärdiga hjertan i deras hop; och gör dem emottagliga för hans eviga tröst Måhända är det försynens vilja, att kalla dig, ung som du är, hädan. Så pröfva dig, om du I sal ning tror, att i andan det finnes hos dig, som ej