Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 2

ndem några buteljer portvin, för att deruti dricka Hans Maj:ts skåln. , På aftonen gaf grefve Björnstjerna middag, dit alla i staden varande Svenskar och Norrmän jemte några af deras fruar, tillsammans 54 personer, voro inbjudna. Här såg man nu Hans Maj:ts byst i marmor, förfärdigad af professor Byström, uppställd på en ny piedestal, likaledes naf marmor, bekransad med en frisk lagerkrans. ,Värden proponerade Hans Maj:ts skål, och höll dervid ett förträffligt tal, deruti han skildrade i korthet Hans Moj:ts ärorika och af lysande bändelser uppfyllda lif. Härpå uppstämdes Svenska folksången af dertill utsedda röster,. Sedan böll general-adjutanten, grefve Magnus v. Rosen pett vackert och hjertligt tal till H. Ex. grefve Björnstjerna, såsom en af Hans Maj:ts trognaste och ptillgifnaste vänner, och såsom den der under en lång tid omgifvit Hans Maj:ts höga person. — — Sällskapet åtskiljdes först sent, alla innerligt förnöjde öfver det gästfria och verkligen nordiska sätt, hvarpå de blifvit emottagne.n Hvad som nästan mest intresserar och gläder oss hemmavarande af denna beskrifning, är den underrättelse, som lemnas om herr general-adjutanten grefve Rosen, som man nästan hade haft. anledning att tro alldeles bortkommen, och som hans regemente redan i tre år längtat att återse. Man finner nu med tillfredsställelse, att ban håller tal i London, hvaraf man kan sluta att han är vid god helsa. Hvem kan till och med veta, om icke grefven vistas i England enkom för att genom åhörande af parlaments-förbandlingarne inbemta talarekonsten, den man förut ej hört honom utöfva här hemma på riddarhuset? tee — En insändare, som upptager hela Minervas nummer för i går och ändå icke fått rum der helt och hållet, resonerar öfver pressens opposition emot Regeringen i frågan om de Halländska kyrkohemmanen, och är ganska missnöjd dermed, men isynnerhet med Vinterbladets reflexioner. Man får sålunda höra, att några synnerligen försåtliga och oriktiga inkonstitutionella och antinationella grundsatser promulgeras, hvaärföre fosterlandskänslahs och hederns kraf inom hans pbröst icke åtnöja sig med mindre, än att han nedlägger inför offentligheten sin ringa skärf i pofferkistan på det älskade fäderneslandets altare. Alltsedan faktionsspelet år 4838 har icke någon ensidigare, emot sanning, anständighet och grundlagar mera stridande samt vårt konstitutionella samhällsskiek och nationallynne mera förolämpande tidningsartikel förekommit, De hörda autoriteternas utlåtanden äro bräckliga och problematiska; sjelfva koalitionen framhafves. Det roligaste, och som påminner om huru en viss ond notabilitet läste bibeln, är, att insändaren tilltror sig att till försvar för regeringsbeslutet åberopa sjelfva 46 regeringsformen, att ,Konungen bör ingen afhända eller afhända låta något gods, utan ransakning och dem i den ordning Sverges lag och laga stadgar föreskrifvar, då anmärkningarna mot beslutet likväl hufvudsakligen angå den omständigheten, att denna punkt blifvit åsidosatt, enär Regeringen afgjort i statsrådet en fråga om eganderätten, som alla andra autoriteter ansett -böra tillhöra domstols ransakning och dom. Ins. tackar äfven Gud, att om reservationer blifvit gjorda emot beslutet, det åtminstone finnes en inom konseljen, som vet quid juris (månne bärmed kan menas biskop Heurlin, som kontrasignerat beslutet?). Han förkunnar oss, att pi samma mån vi Svenskar tillåta, att konungamakten och dess prerogativer angripas med illfundiga paradoxer, i samma mån skola fogningarne i hela samhällsbyggnaden lossna, och Oordningens och brottets välde skall utvidga sig plikt en svällande giftig orm. — Slutligen gifver han oss signelsen i den försäkran, att det efter allt historiskt omdöme blir ogörligt, att utan en fullständig omnvälfning, angripa allenastyrelseprincipen — -sådan den i grundlagen finnes fotad på folkets tillitn. Ganska rätt; men om denna princip nu utöfvas så, att folkets tillit upphör)? — Hvem blir då skuld till omhvälfningem,? Vi förmode att läsaren lika med oss funnit dessa fraser, åtminstone såsom ett kuriosum, värda att reproduceras. Om författaren sjelf visar sig ingenting hafva lärt och ingenting glömt, af den nu lefvande generationens erfarenhet, så äro imedlertid dylika naiva drag af antipati mot de konstitutionella grundsatserna vält värda att anteckna såsom tidsbilder. EEE SEE Enn — Från Bohus län berättas, att den nye landsböfdingen, grefve Löwenhjelm, låter hålla stränga Tbönhasjagter efter de handlande, som i skärgårIden nedsatt sig, samt att han äfven meddelat afI stag på åtskillise salteri-idkares anhållan om hans