Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 1

de. Uträtta detta efter mitt sinne. Du vet, huru jag belönar trogna tjenster. . . Moget öfvervägde kapten Walter sitt uppdrag. En älventyrerska, som kunde åstadkomma förargelse — som reste blott i sällskap med en eremit — och allt berodde deruppå att få henne fängslad — slutligen löftet om en särskild belöning! Blott sällan uppmuntrade konungen med särskilda löften! — Och glad deröfver, att så lätt kunna göra konungen en vigtig tjenst, satte ban sig i spetsen för en liten skara välberidna lansknektar, anbefallte sig i sin skyddspatrons och alla helgons vård, samt bröt upp. j . Redan på tredje dagen — det var kring middagstiden och ryttarne hade nyss hunnit till slutet af en skog, hvarigenom landsvägen gick — blef kaptenen varse det omförmälda paret. Sorglöst och obekymradt och icke som de förde något ondt i skölden, drogo de honom: till mötes. Walter erfor. ett slags medlidande, likasom jäigaren, då hjorten utan aning och majestätiskt kommer för honom i skotthåll. Han befallte sitt folk att draga sig djupare in i skogen och der hålla :sig väl dolde. . Pilgrimerna fortsatte låpgsamt sin resa; jungfrun tycktes vara uttröttad och nedslagen. Vic ingången till skogen gjorde de halt; munken lyfte med temligen verdsligt skick jungfrun ur sadel och inbjöd heane att sätta sig på gräsmattan fö att vederqvicka sig i svalkan och skuggan. Något beqvämare kunde ej kaptenen önska sig Han lemnade hästen åt sitt folk och smög sig s nära till pilgrimerna, att ban noga betraktade den och kunde tydligt förnimma hvart ord af dera samtal. .