Aftonbladet – 13 februari 1844, sida 1

0 PRE SSR EVE EN civila och industriella undervisningen fortgick beqvämligen bredvid den lärda och rent vetenskapliga, och universitet förtjente först sitt namn genom en sådan utsträckning af sin verksamhet till alla lifvets sferer. Men det vigtigaste af allt vore, att ynglingen såg för sina ögon statens stora konstverk. röra sig med sin snart sagdt oändliga inre och yttre vexelverkan. Fri och och obunden och hufvudsakligen sysselsatt med sitt sträfvande för framtida ändamål såg han omkring sig till en stor del redan gifvet i verkligheten, hvad han åsyftade. :Enheten och mångfalden i staten och det politiska lifvet trädde fram för bans blickar, och hans ställning blef från första början mera bestämd, och han fick mångfaldiga tillfällen alt i sin beröring med verkligheten pröfva sina anlag och krafter. För konstbildningen och en lättare utkomst erbjöd äfven hufvudstaden ojemförligt flera och rikare utvägar än en provinsstad, och ingen behöfde i otid skynda ifrån universitetet, för att med balfmognade kunskaper sträfva efter en tarflig utkomst. Man kunde alltför väl också de första åren på tjenstemannabanan, då de flesta föra ett slags auskultantlif, fortsätta sina studier vid universitetet; förena sina åligganden med sitt litterära årbete, och således på en gång ha befordran och bildning till ögonmärke. Men på sjelfva det vetenskapliga lifvet i hufvudstaden skulle universitet ha ett oberäkneligt inflytande. Det vore en förening af det praktiska sträfvandet och den teoretiska forskningen. Klarhet i begreppet och tankens användbarhet blefvo hufvudsaken i allt, och båda utgöra tillsammans det väsendtliga i vetandet. Hvad man i allmänhet klagar öfver i hufvudstaden, är att de rent praktiska kunskaperna icke äro lifvade och sammanbållna af en högre, spekulatif anda; de förlora sig för mycket -bland-lifvets alldagliga bestyr och sakna den: skarpa bestämning och djupare syftning, som först gifva dem prägeln af ett systemaliskt helt och oförgängligare värde. Filosofien och de rent teoretiska kunskapsarterna äro nemligen icke att förakta; ty i och genom dem sträfvar det menskliga vetandet till enhet i tanke och handling. Hela lagstiftningen och rättsläran hvila på rent vetenskaplig grund, och den, sedliga utvecklingen af. mensklighetens frihet sammanhänger så nära med sannt och rätt, alt sjelfva de religiösa begreppen om grundvyalarne för tron och hoppet på ett tillkommande skakas och vackla, hvarje. gång. menniskoanden. förirrar sig och intrasslas-i nät8tvaf sina egna reflexioner. I vår tid, då den allmänna opinionen är enså mäktig häfstång i den bildade verlden, beror så oändligen mycket på den fria yttranderätten, och huru den handhafves. Man inser lätt att om ett lands skickligaste vetenskapsmän tillika vore praktiskt bildade och deras blick skärpt genom det dagliga betraktandet af de stora affärernas ledning och lifvad af de utsigter öfver statens vigtigaste angelägenheter en sådan ställning borde skänka; så skulle de onekligen kunna bli sitt lands talangfullaste publicister och universitetet tillika utgöra en pepiniere för statsmän och för den högre förvaltningen. SS Afskilda i en liten provinsstad lefva nu de flesta för ett småstadslifs, obetydliga interessen och egna sig åt sina skolastiska sysselsättningar med en envishet och ensidighet, som i de flesta fall beröfvar staten allt gagn af deras mannakraft och deras insigter. Att uppfylla lärarekallets pligter vid ett univertitet är något helt annat, än atl förhöra lexor och durcha igenom köllegier; ty genom de vetenskapliga studierna skall ynglingen beredas till en ädel och sjelfständig verksamhet och en uppfattning af lifvet i sina verkliga, icke blott, inbillade förhållanden. Men om Jlärarn sjelf aldrig uppfattat verkligheten annat än i sina abstrakta former, så är det svårt att inse, buru han skall kunna verka hos andra hvad han sjelf saknar, och bibringa ynglingen kunskaper, som äro ett resultat, icke blott af föregående spekulationer, utan äfven af det förflutnas och närvarandes hela förenade erfarenhet. R Det har sin stora märkvärdigbet att se det akademiska lifvet på litet närmare båll, huru det nu är beskaffadt i vårt kära fädernesland. Mari bar yrkat, att friden och lugnet äro de hufvudsakliga vilkoren för lyckade vetenskapliga forskningar, att verldsbullret störer och afleder sinnet från de allvarsamma föremål, det synnerligast bör omfatta, att vetenskapsmannen bör aflägsna allt, som afvänder hans uppmärksamhet från hans inre, idella verksamhet: med ett ord att han bör anses som en exotisk planta i sitt eget fådernesland, en orangerivext, som hvarken fördrager köld eller vädervexling, och som man måste vårda och pyssla om som ett barn, som man aktar för både eld och vatten, tills det fått nog förstånd att tyfa sig tillvara för båda delarna. Men när imträffar denna myndighetsålder? Från slägte till slägte visar man samma farhåga för verkligheten. Blott i bamnen, i lä för alla storibar, hvilar sig firdomens skuta, tills den förmöltnar och relikerna hopsamlas öch kringströs på stranden eller användas till behöfligt bränsle åt efterkommande. Men hvilken sjöman kan rätt lära sig navigationen på landbacken? Man måste väl ut och se-la på hafvet bland böljornas svall och häftiga hränningar, om man skall förstå sig på ätti den verkliga farens stund rädda både skeppet och lasten. Ända från barndomen bör sinnet derföre vänjas att lefva i sina omgilningar, och det är orätt, att man stänget utsigten öfver det närvarande, för) att gå tillbaka ända till verldens skapelse och låta ungdomen genomgå alla histarions perioder STR SRV