Aftonbladet – 13 februari 1844, sida 1

ring bland fantomer, som inbillningskraften efter godtycke bopsmider och utbildar till halfförvridna idealer. Grekerna, som äro det egentliga målet för våra lärdas beundran: hemtade de sin bildning från Indier och Egyptier, utan att sjelfständigt bearbeta de materialier de erhållit? Se på uppfostran i Athen cch Spartal Med alla sina ensidigheter var det dock en fosterländsk bildning de eftersträfvade. AUa de menskliga krafIterna togos i anspråk och utbildades, och staten trädde genast fram ur fonden till avantscenen och var och blef den medelpunkt, omkring hvilken Tallt rörde sig. Det fanns icke längesedan ett ungdomsförbund i hufvudstaden mellan några litteratörer och snillen, som trodde sig ba upplöst uppfostrans stora problers, och som derföre ville metodiskt gå till I väga och reformera verkligheten. Deras hufvudlåsigt var, att individen miste genomgå i sam mandrag alla de kulturens studier, som hela slägtet genomlefvat, för att till rätt intensitet hos sig förverkliga det närvarande. Gossen borde derföre börja med att.vara hedning, och i vårt land en JAsadyrkare, som hade sin utgångspunkt från Walhall och sitt längtans mål hos Thor och Odin och de andra dignitärerna i hedenhös. Denna åsigt var i det hela lika konseqvent som att uppfostra ungdomen till Greker och Romare. Går man vid uppfostran ut från en sådan princip, så kan det vara så godt att begynna på inI hemsk grund, som är oss närmare och mera naturlig. Men om vi icke upptefvat, i slägtet och med detsamma, alla de skiften och förändringar, som tillsammans utgöra dess historiska lif: hvarföre hafva då alla föregående generationer sträfvat och verkat på jorden? Evighetens arbete är icke ett enda dagsverke, och hvad millioner uträtta kan icke individen ensam utföra. Är Kulturen ett oupphörligt sträfvande framåt, så måste också uppfostran lära oss att börja med vår verksamhet, der de som föregått oss slutat med sitt arbete, och som det närvarande just är denna slutpunkt, så är vår ställning också bestämd af det föregående och vår utgångspunkt pifven. Det närvarande är lifvet, och det förflutna är och blir alltid en abstraktion. Språkanalysen, naturkunskapen, den i staten och menskligheten lefvande moraliteten och sedligheten, religionen och boppet på det tillkommande äro vår egentliga andliga förmögenbet, som slägtet förvaltat och förkofrat, och som således vi böra lära Oss att vårda och om möjligt bättre använda. Derföre: är det och blir en falsk slutsats bos våra Romare-lärda, att grunderna för menskliga vetandet böra sökas utom den närvarande verkligheten. Uppfostran bör utgå från modersmålet, och det bistoriska vetandet börja med den närvarande menskligheten och de högsta begrepp om rätt och sannt hvartill slägtet hunnit. För att lefya inom familjen behöfver man icke gå tillbaka till farfar och hans fäder, utan i föräldrahuset har jag mitt rätta hem, der jag först bör bli hemmastadd, innan jag slår mig på att studera heraldiken och tänka på några .slägtskapsleder. Förklaringarnas tid kommer också och det förflutna tar nog ut sin rätt. Då må reflexionen omfatta allt och se huru vår samtid kommit till sin närvaranda ståndpunkt; men att låta barnen vistas i Grekland och Rom med alla sina tankar, under det känslan lefver och rörer sig i fåderneslandet, hundradetals mil derifrån och i ett belt annat tidehvarf, det är och blir en förvänd uppfostran. Så är det också med det akademiska lifvet, som är en instängd lustpark, der man studerar den högre naturen mest efter målade figurer, och spatserar i ett vaxkabinett, hvars bleka bilder ha något spöklikt i sina fysiognomier. Visst är ynglingens lif I derstädes icke utan ett slags friskhet; men den friska vinden blåser icke från Grekland. Den lilla beröringen med det närvarande är glädjens och hoppets egentliga lifsluft, och utan den skulle de icke bafva någon framtid, utan släpa sig fram som skuggor bland sina abstraktioner. Försatte man ynglingarne midt i verkligheten, och lät dem lefva och röra sig i samhällets och statens störa lif, utan att för öfrigt betvingas eller betungas af utöfningen af några andra: pligter, än sedfligheten föreskrifter och ett verksamt sträfvande efter utvecklingen af sina förmögenheter, så skulle sannolikt allt taga en bättre och raskare gång, De ansågo sig då redan som en reserf i lifvets stora strid, och att de borde hålla sig färdiga att rycka fram, när första ledet stupat och icke gömma eller glömma sig bland trossen. I a Vigtigt är det äfven för ungdomen att under sin?uppfostringstid lefva i ett subordineradt, fastäp, icke tvångfullt förhållande. Det föranleder till sjelfsvåld ochföder öfvermod att till det mesta ölverlemnas åt sig sjelfva på ett ställe, der de I studerande såsom Corps hästan intaga första rumI met och gifva tonen, i stället att taga den efter andra. I Upsala och Lund är det snart Sagdt intet annåt, än studentlif;y och allt annat medborIgerligt träder helt och hållet i skuggan. Nej, låt ungdomen alltidse något öfver sig, något högre både i vetandet och verkligheten; lär den ödI mjukhet, utan att förtrycka den; ty den känslan är vishetens begynnelse och flitens egentlisa rot. Och derföre måste man låta den Uuppvexa på ett ställe, der det högsta i verkligheten förefinnes såsom ett mil, dit alla bemödanden böra sträfva, alla förhoppningar syfta.n ros ssssEEEEA HERR OLOZAGA VISAR SIG ÅTER.