Aftonbladet – 10 februari 1844, sida 3

fallit framstupa: och att, sedan Nils Kjerstensson derpå skyndat ut, Ola Olsson med samma tillhygge gifvit Nils Månsson ett slag öfver nacken, och straxt Iderefter lernnat brännerist, utan att derförinnan iakttaga, om Nils Månsson efter berörde våld gifvit tecken till lif. Vittnen hafva berättat, att straxt efter det dörren till bränneriet blifvit stängd, hördes derifrån dån af slag och klago!jud, och omkring 5 minuter derefter utkom Nils Kjerstensson och yttrade: här är pojke, som stöttar; den lille lappen (hvarmed han menade Ola Olsson) duger icke förr än de ligga ku!lv, efter hvilket yttrande vittnen börjat fa ta misstanke derom, att våld å Nils Månsson blifvit föröfvadt Förut hade de trott att det jemrande lätet kommit från de svinkreatur, hvilka funnits i bränneriet. Af fruktan för Ola Olsson, ansågo dock vittnena rådligast att undvika alla forskningar på stället, hyarföre de omlaring en fjerdedels timme förblefyo overksamma utanför bränneriet, i afbidan på Ola Olsson, som först sedan de öfriga begifvit sig från stället, glad och skrattande kom springande derifrån. Nils Kjerstensson syntes tillfredsställd i anledning af Ola Olssons återkomst, och yttrave, att ban nu vunnit sin önskan, och derföre ville bestå ett halft eller helt stop bränvin, hvars anskaffande han önskade att någon närvarande ville besörja. En stund efter det Nils Kjerstensson och hans gällskap aflägsnat sig, nedgick en af Jöns Björnssons pigor i bränneriet, hvarest hon fann Nils Månsson ligga framstupa på golfvet, utan tecken till lif; i anledning hvaraf hon genast tillkallade sin husbonde. Det befanns att Nils Mänsson var död. Den förskräckliga händelsen blef snart bekant i byn. Ola Olssons syster, Hanna Olsdotter, anträffade på bygatan bemäde sin bror, äfvensom Nils Kjerstensson, och underrättade dem om Ni!s Månssons död, hvari de tilltalade då förnekade all delaktighet. Men Hanna sade: gå hem, herar, för nu har ni gjort så illa som ni kunnat. Efter hvad Nils Kjerstensson omsider under ransakningens fortgång erkänt, hade de tilltalade redan före ankomsten till Rönåsa hat för atsigt, att för någon obehörig tillvitelse om tillgrepp al bränvin, bämnas å Nils Månsson; Nils Kjerstensson hade dock försäkrat, att med det af honom utöfvade våld å Nils Månsson, dennes död ingalunda varit afsedd, och att, om Nils Kjerstensson varit dertill i någon mån vållande, sådant ensamt borde tillskrifvas hans vid tillfållet druckna tillstånd. Den olycklige Nils Månsson hade vid åtskilliga tillfällen yttrat farhåga för båda de tillta!ade, under föregifvande, att de buro bat till honom, emedan han vägrat lemna dem bränvin. Ola Olssons mor, -Anna Eiiksdotter, som blifvit kallad, för att i målet höras, syntes känslolös för de tilltalades belägenhet, och besvarade med fräck likgiltighet framställningar rörande följderna af åsidosatta föräldrapligter, hvilka föreställningar ägde så mycket mera tillämpning på henne, som, enligt hvad upplyst blifvit, hon sjelf föregått sonen med efterdöme utaf begifvenbet på dryckenskap, en last, den hon medgaf utgöra närmaste orsaken till alla de våldsamheter, hvarmed sonens tillryggalagda bana utmärktes. Häradsrätten dömde Nils Kjerstensson och Ola Olsson att halshuggas. Uti en till hofrätten öfver Skåne och Blekinge insänd skrift anhöllo de båda brottslingarne.att från dödsstraffet varda förskonade, och föreburo såsom skål dertill, att åtalade förbrytelsen blifvit af oförsigtighet och ungdomsyra förölvad, under en i brådskilnad inträffad osän ja, men icke af hämndbegär eller förut fattadt uppsåt. Men hoftätten, som hatt att pröfva icke allenast häradsrättens utslag i målet angående dråpet å Nils Månsson, utan äfven, i sammanhang dermed, flera utslag, rörande andra örbrytelser, som af Nils Kjerstensson och Ola Olsson blifvit begångna, dömde dem, under åberopande af 7 Kap. 6 Handels-balken, Kongl. Förordningen d. 13 Juli 14848, 3 Kap. 4 och 6 . 20 Kap. 4 g, 24 Kap. 8 8, 23 Kap., 24 Kap. 4 , 55 Kap. 4, 3 och 4 SS Missgernings-ba!ken, Kong!. Förklaringen den 23 Mars 4807, samt Kongl. Förordningarnve af d. 40 juni och 46 November 4841, att i ena: bot mista lifret genom halshuggning. Hofrättens utslag är undertäldt Kongl: Maj:ts pröfning. Såson sens moral införa vi här det angående de jömda meddelade prestbevis: ;Bordesönerne Ola Olsson och Nils Kjerstensson rån Slagesnäs äro begge födda här i församlingen Jemshögs socken), den förre d. 7; 1820, den sednare I. 57, 4822. Desse beklagansvärde ynglingar hafva i ednare åren baft så många förbrytelser gemensamma, tt deras lefnadsfrejd med föga skiljaktighet kan sampanfattas i ett gemensamt bevis, uerest ett sådant r af nöden, efter de flerfaldiga brottmål, för hvilka ie inför häradets domstol bli:vit tilltalade och sakällda. Ett, som det synes, outsläckligt begär till fyleri och öfverdåd har, oaktadt alla de varningar och estraffningar, som föregått, drifvit dem irån det ena agbrottet till det andra, till slagsmål, öfvervåld och emgång, att folket i deras grannskap, fruktande båle hemfriden och allmänna säkerheten utan skydd ör deras vå!dsgerningar, hemställde vid nästlidne års lut till församlingens kyrkoråd vödvändigheten af deas häktande. Kyrkorådet anmälde föshålandet hos konungens Befallningsbafvarde, som förklarade sig ke kunna vidtaga nägon omedelbar åtgärd, men tillyrkte, att desse, tillika med flere liderliga sällar i lagesnäs och kringliggande trakt, k.nde behandlas mm lösdriivare. Men flathet och medhåll hos anhöga, och feghet bos andra, har lemnat fritt spelrum . dess öfverdåd, ända tilldess de slutligen, Söndagen en 26 sistl. Mars under här påstående gudstjenst, af tradt hat emot bränneridrängen Nils Månsson, be