Aftonbladet – 10 februari 1844, sida 3

het och svazhet trodde derpå. Ö, gift heter hela undret. Filip vill vara konung med Guds nåde och sien rättmätige stolte kanungasonen, — så blifver ban bragt om krona och lif. Hade jag trott dig! fortfor han med smärta. Men jag var för stolt att ana fara från en broder, och af dårskap, svaghet och gyckel; derlöre satte jag den skarpa dolken i handen på mina råa, grofva mördare. Jag blottade bröstety jag hånade dem: haiven också j mod? hafven j kraft? kunnen j wäffa? Och de råa, grofva. mördarne försökte mod och kra!t — och tråffade. Dock jag må icke förifra mig, G:eifenberg! Jag låter dig den sorgliga rättvisan veder aras, att du förutsagt mig allt detta. Jag dör gerna, ty jag längtar dit, der Kamilla är; och äfven från dig skiljer jag mig tröstad, du har en sanningens anda, som icke skall gå miste om sin lycka. Men fader Theobald och min hulda, Hlla engel, den sköna lilla Blanka. Ack, Gud! du är ju de faderlösas fader och oskuldens beskyddarel Skall du icke förbarma dig öfver min sprida, blla dotter? D, det är dåligt med mig. Jag talar icke hvad ag skulle tala. Ja, jag besinnar mi Gre:fenberg! denna låda ligga papper, hvilsa du maste öfveremna åt konungen; tag sedan den snabbaste häst och rid till Todtenstein. Säg fader Theobald, huu det har gått med mig. Väl har jag mycken skuld; dock gift och lörmord kuude jag icke örutse. Och nu, farväl! Vi vilja skiljas utan fsked, på det vårt återseende råtte bli så MyCvet hjertligare deruppe! Gå, gå, Greifenberg! gör lin vän den sista väntjensten. . (Forts. följer.)