Aftonbladet – 10 februari 1844, sida 3

PIE TT NRA STD SEELE TTT LNITERT NESS RINNA Ischäsen, och då vi sutto så tätt bredvid hvarandra, var det mig, som hörde jag hans hjerta ohejdadt klappa och kände hans blod feberaktigt jaga genom ådrorna. . Nådigste herre, sade jag, ni är allvarsamt sjuk.n Skynda på bärarne,, svarade han, om jag ännu lefvande skall hinna fram till slottet. Jag uppmanade bärarne till skyndsamhet. Stackars, stackars Greifenberg!, suckade prinsen. Nådigste herre.n invände jag, ,är det nu tid att tänka på mig? J alla, som höllen med mig, ären förlorade, sade han. Men det kunde jag ej tänka.s Vi uppnådde konungaborgen. Prinsen, stödd på mig, kom med svårighet in i sina rum. Han kastade sig i kläderna på sin säng och skickade bort sina tjenare. Greifenbergl sade han, var lugn, ty jag dör. Det förbjude Gud! utropade jag. Sakta, saktal befallte hertigen, hvarje högmäldt ord gör mig pina. Mina pulsar flyga, mina fibrer brista. Ja har fått ett gilt, som dödar i ett slags rus. Jag måste fatta mig. — Du darrar, Greifenberg, du är blek? fortfor han Vifligare, iu, som förutsett detta allt och kände förbrytelsen från dess början? Du visste, att pater Bernbard var en fåkunpnig bonde, du varnade mig för min broder, som kände kronan på sitt hufvud. — Numera är den fromme svärmaren en vällustig, äregirig mördare. Och min fader, den svaga konungsbilden, buru har han tackat mig för det jag räddade hans lif. Till det klöfverbladet har innu en undergörare sällat sig. Och en gycklare underhjelper prolfetian, emedan äregirighet, dum