Aftonbladet – 7 februari 1844, sida 1

ITE TVI ANT prest-privilegium på jord och hemman? Jo, man förstår med ett sådant privilegium presterskapets försäkrade rätt, att icke af Medständer, af Kronan eller af nägon enskild kunna fråntagas något sådant hemman, som det kan bevisa sig innehbafva med rätta, d. ä. gerom laga öfverlåtelse, fasta, köp, donation, eller dylikt. Men råkar en prest innehafva ett stycke jord utan laga skäl, d.ä. icke innehafva det med rätta, då har ock hans stånds-privilegium med den saken ej det ringaste att skaffa. Om någon råkar upptäcka, att en eller flera prester, Gud vet bäst på hvad för method, kommit att sätta sig i besittning af jordstycken eller hela hemmansdelar, utan att dylikt skett på rättsgrunder; och upptäckaren häraf vill styrka sitt pästående med ordeniliga dokumenter, så har han en i lagen tydligen bevarad rätt, att yrka och få undersökning af saken vid Domstol, utan att prest-privilegierna härigenom lida minsta intrång, eller å sin sida kunna hindra den begärda undersökvingen, såsom skulle den innebära ett ingrepp i dem. Detta är så klart, att ingen menniska kan tvifla derpå. Frågor af denna art hafva ock ganska ofta förekommit. Hvem har icke hört den och den ägaren af en gård, som t. ex. gränsar till ett prestboställe, genom kartor och landtmäteribeskrifningar vilja bevisa, att den eller den hagen, ängslappen eller åkertegen, som nu brukas under prestbostället, rätteligen icke dit hörer, utan bör ätervinnas till den angränsande gårdens ägor? Sådant utgör ingen ovanlighet. Han instämmer då saken till ortens ting. Presten infinner sig jemte Consistorii ombud. Man kärar och man svarar. Slutligen faller dom, och den ifrågasatta jordlappen skiljes från prestbostä!let eller blifver dervid qvar, allt efter som domaren skäligt finner. Men hvarken honom eller någondera parten faller det i tankarne, att prest-privitegierna härvid ingå mot eller med. Ty det är en simpel rättsfråga: cj en privilegiifråga. En lika simpel rättsfråga utgör tvisten om de Halländska kyrkohemmanen. Vore det icke satt i tvifvel, att presterna i Halland innebafva dessa hemman med rätta; vore det afgjordt, att de äga dem likasom prester innehafyva andra boställsandelar, men man ändock ville beröfva dem dessa löneförmåner, af något skäl, t. ex. att man tyckte deras inkomster kunde tåla någon afprutning, då vore det en privilegiifråga, och presterna kunde icke betagas sådana hemmanslotter af Medständer, Kronan eller någon annan, utan ett brott mot privilegierna. Men denna kategori tillhör den. Halländska kyrkohemmanstvisten uppenbarligen icke... Den tillhör den förra; ehuru Heurlin, genom maktspråk och utan stöd af sakens natur, försatt den till analogi med den sednare. Med denna Kongl. Resolution till prejudikat kan hädanefter hvarje rättstvist om någon ifrågasatt äganderätt till jordstycken, på hvilka en prest råkat lägga hand, afskäras och sjelfva undersökningn af saken vid laga domstol förhindras på grund af presterskapets privilegier! Hvem i hela riket har väl hädanefter någon trygghet till sin egendom, om den råkar ligga så, att en prest kan insälta sina galoscher -derpå, eller med en käpp rita ia dem, eller med sin gärdesgård stänga in den åt sina ägor? Om nånsin prest-privilegier skola kunna göras törhatliga för alla menniskor, så är det på doua sätt. Presternas humanitet i allmänhet är för väl känd, att man skulle behöfva frukta några i hast försökta rofferier å deras sida. Sådant menar jag alls icke. Men jag är fullt öfvertygad att hvarje tänkande prest från denna stund skall känna en djup blygsel öfver att stå i besittning af ett privilesium, som så kan misstydas, så missbrukas: och jag är säker på, att han knappt i något bildadt sällskap ens skall våga öppna sin mun om allt hvad privilegium heter! Så långt är det kommet: och hvilka slags frukter det en gång skall bära för hela ståndets ställning, får man väl se. Och för det har Presterskapet sin käre Heurlin att tacka. Så mycket om tankarne hos de klokare i Halland. Hvad jag skulle kunna hafva att medde!a dig ur bref, som jag fått från Stockholm, om den sensation, som den Heurlinska statskuppen der väckt, blefve ännu bedröfligare. Hvar och en inser att hela skulden för detta, som Dagligt Allehanda en dag kallade Nigrum Abracadabra, ensamt vidlåder H—n. De öfrige Stalsrädernes -känslor emot denne tilitagsne man hafva härigenom antagit en karakter, som jag svärligen skulle kunna beskrifva för dig, om det ock i ett bref anstod. De anse sig på det känbaraste kränkta. De hålla för att någonting bakom deras rygg blifvit tillagadt, som när det lägges framför deras ansigten — dit det slutligen måste komma — bringat dem alla att den dagen fly ur konseljen och lemna sin ende svarte der ensam qvar. Hvad man uppe i Stockholm benämner konselj beskrifves från denna stund såsom alldeles upplöst åch rådlöst. Consilium est sonsilii expers: Bonaventura. Arstinn———IRE———E—— — Red. har blifvit anmodad att införa nedanstå ende: Uti Aftonbladet för d. 47 Jan. var ioförd en re